Fördjupning


Peter Löfström
  • Volontärerna Ulysse Sarual och Julia Peninck ingår i "tisdagsgänget" på Place de la République i Paris. Här serverar Les Restaurants du Coeur varm mat varje kväll till behövande.
  • Serge Morer och Philippe Jacquard, återkommande gäster på soppköket på Place de la République.
Fria Tidningen

”Det här är det verkliga Paris”

Hjälporganisationer i Frankrike uppskattar att fyra miljoner hemlösa lever på gatan eller i otjänliga bostäder. Allt fler av dem är kvinnor. Vintern är deras svåraste tid, men också den tid då frivilligorganisationer som Restaurants du Coeur förstärker sina insatser. Fria Tidningen rapporterar från ett soppkök på Place de la République.

– Det här är det verkliga Paris. Turisterna glor på Eiffeltornet och Triumfbågen och tror att de har sett Paris, men det är detta som är Paris, det sanna Paris, säger kvinnan och ser sig omkring.

Framför henne ringlar köerna långa till de provisoriska borden med soppa, kyckling och pasta, bröd, frukt, kaffe. Ett par hundra män och kvinnor rör sig långsamt framåt, disciplinerat i dunklet. En kö till varmrätten, en annan till soppan, ytterligare en till kaffet och croissanterna, som bageriet runt hörnet skänker varje kväll efter stängningsdags.

Kvinnan värmer händerna kring sin mugg med soppa, vita moln av ånga bildas när hon blåser för att få drycken att svalna. Hon kom till Paris från dåvarande Jugoslavien i mitten av sextiotalet. Här har hon städat kontor i snart femtio år – innan hon blev utan jobb förra året. Nu räcker sparpengarna inte till hyran längre. Hon bor hos bekanta, berättar hon:

– Bekanta som egentligen inte har plats till mig, jag vet inte hur länge jag kan stanna där.

Vi är på Place de la République i nordöstra Paris. Här öppnar Restaurants du Coeur (”Hjärtats restauranger”) soppkök varje kväll sedan slutet av 1980-talet. Kring halv åtta samlas volontärerna, packar upp matlådor, skär de färska baguetterna i portionsbitar.

Allt sker snabbt och effektivt. Det är ett rutinerat gäng (ett arbetslag för varje dag i veckan). Ett par minuter i åtta går Benoît, tisdagsgängets arbetsledare, en snabb runda förbi de olika stationerna innan han ger klartecken till Daniel som vaktar avspärrningen framför kön.

För Restos du Coeur, som organisationen kallas till vardags, är en av grundprinciperna att inte ställa några frågor om ekonomi eller bakgrund.

Alla som behöver är välkomna att ta plats i kön för att få ett mål varm mat. En del bor i lägenhet, en del sover på gatan eller i tunnelbanan eller under någon av broarna.

Även för volontärerna förblir de flesta matgästerna anonyma. Julia Peninck och Ulysse Sarual, två av organisationens drygt sjuttio tusen frivilliga, har hjälpt till med matdistributionen på Place de la République i ett par år och konstaterar att få vill prata om sin bakgrund:

– De är inte stolta över sin situation, säger Julia.

– Ibland vill de diskutera något annat och då är det bra att vi finns här och kan lyssna, även om det sällan finns tid till längre dialoger, säger Ulysse.

Tio personer i taget släpps fram. Män och kvinnor, unga och gamla.

I kön är det få som vill ställa upp på foto. Men en del vill byta några ord med Fria Tidningens reporter. Somliga har frågor om Sverige:

– Finns det hemlösa där också? Som sover på gatan? Är det inte mycket kallt i Sverige?

Andra beskriver kortfattat sin livssituation – en gränslös mix av personligheter, etniciteter, språk. Hit kommer den jugoslaviska städerskan som på ett år har förlorat både jobb och bostad. Hit kommer algeriern som sedan 1968 har kämpat mot de franska myndigheterna för att få sitt uppehållstillstånd. Hit kommer syriern som har sovit på Orly-flygplatsen varje natt i sju månader medan han studerar ekonomi på distanskurs för att snart, snart kunna få ut en examen och börja söka jobb som företagsekonom. Hit kommer den unge mannen från Sudan med sina tillhörigheter i en papperskasse med Gucci-logga. Hit kommer oräkneliga andra namnlösa som tigande köar till matgrytorna. Varje kväll.

Nu på vintern råder en kärv tystnad i kön. Det händer att konflikter uppstår, berättar Ulysse:

– Oftast rör det sig om någon som är på dåligt humör redan från början. De behöver ge utlopp för sin frustration, det är naturligt.

Julia beskriver en annan sorts möten, som oftast uppstår under sommarhalvåret:

– Någon kanske nynnar på en låt, ler. Gästerna ser oss mer i ögonen under sommarkvällarna, tar i hand eller pussar på kinden. Alla lever under ständig stress, men många vill samtidigt uttrycka sin tacksamhet.

När soppan och kycklinglåren är slut och de sista croissanterna från bageriet har delats ut samlas volontärerna på baren runt hörnet, som alltid på tisdagarna. En öl och en stunds ”debriefing”, en inte oväsentlig del av kvällsrutinerna, förklarar Julia:

– Vi är ett supercoolt gäng. Vi är såklart här för de hemlösas skull – men också för varandra. Där handlar det om en annan sorts solidaritet: jag vet att jag behövs och att det blir ett tuffare arbetspass för de andra om jag inte kommer hit som vanligt på tisdagarna.

Som nyinflyttad i Paris råkade hon passera Place de la République en tisdagskväll och såg de köande människorna och grytorna med soppa och blev nyfiken:

– I Paris ser du hemlösa och tiggare nästan överallt, varje dag. Ett lidande som aldrig tar slut. Jag hade letat efter en möjlighet att kunna hjälpa till med något konkret. Det här arbetet känns meningsfullt, helt enkelt.

Fakta: 

”Les Restaurants du Cœur”

Les Restos du Coeur (”Hjärtats restauranger”) grundades 1985 av den folkkäre franske komikern, artisten, politikern med mera, ”Coluche” (1944–1987).

Sedan starten har organisationen delat ut över hundra miljoner måltider till behövande.

Förutom soppkök arbetar ”Restos” med härbärgen, sociala aktiviteter för utsatta medborgare, insatser för att hjälpa drabbade att ta sig ur hemlöshet, handledning för jobbsökande, språkkaféer.

Arbetet bedrivs huvudsakligen av volontärer och finansieras i övrigt av insamlade bidrag samt årliga nöjesevenemang där artisterna skänker sina arvoden till organisationen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2025 Fria.Nu