Google and you shall find
Informationsflödet må vara stundtals överväldigande, men det hindrar inte det faktum att vad vi får till oss är vårt eget ansvar, skriver Madelene Axelsson.
Detta med information är inte lätt och ju mer som kommer, desto mindre mäktar vi att ta in. Nyheter får vi främst till oss genom länkar från facebook nu för tiden, där en lång rad av likatänkande redan trattat ner, tuggat och spottat ut det vi inte vill ha så att vi är säkra på att länken vi till slut trycker på kommer upprepa något vi redan tycker och/eller bekräfta en av våra väl omstoppade fördomar. Detta är inget nytt – det finns tusentals välformulerade spaltmetrar forskning över vår tids informationskris och den polarisering den skapar. Problemet är att vi gör så lite åt saken. Det förefaller som att vi på fullaste allvar tycker att vi endast är offer i denna trögflytande informationssoppa.
Häromdagen överhörde jag en person säga, när Nordiska motståndsrörelsen kom upp som samtalsämne, att hen skulle vilja ha lite ”objektiv information” om rörelsen för att verkligen förstå vad deras agenda är. Jag tänkte i tysthet att det väl är upp till oss alla och envar att se till att vi får till oss tillräcklig information för att efter bästa förmåga förstå vår samtid? Jag säger inte att det alltid är lätt i en värld av falska nyheter och tusentals källor, men faktum kvarstår – det är vårt ansvar. Sociala medier agerar nu gränsvakt mellan oss och vårt eget ansvar för vilka kunskaper vi tar till oss och vilka vi säger oss vilja ha.
Utvecklingen är skrämmande. Det är ju nämligen inte alls svårt att få information om till exempel Nordiska motståndsrörelsen. En får en ganska god idé av deras hårresande ideologi och metoder via deras egen hemsida, och om en inte vill klickfrämja nazister så finns det en mängd rapporter från till exempel Expo och olika akademiska institutioner. Även många nyhetsproducenter har gjort riktigt bra kartläggningar med matnyttig information. Google and you shall find.
Enligt en ny brittisk rapport så använder barn och ungdomar i genomsnitt fem social media-plattformar där Facebook ligger sist då de nu anses vända sig till en äldre målgrupp. Här får alltså många unga den absoluta majoriteten av sin information. Ska vi då säga till våra barn att, nä älskling, om dina vänner på snapchat, instagram, facebook och twitter inte har rekommenderat det så finns det nog inte. Kanaler fattas inte, det finns en uppsjö nyhetskanaler, organisationer och nätverk till hands. Men statistiken visar att det tycker vi är för jobbigt. Får vi det inte färdigtuggat till kvällsmackan så får det vara. Det är alltså viljan och orken som är problemet och det är vi vuxna som har bjudit in latmasken till en mysig stund i solskenet där vi muttrar över att ingen förser oss med ”objektiv information” nu för tiden. Den bilden förmedlar vi vidare vare sig vi vill det eller ej.
Vi är skyldiga att ha lite koll på vad som händer runt omkring oss om vi ska få till någon som helst framåtrörelse i vårt samhälle. Då duger det inte att likt fågelungar tigga om tvångsmatning för att om tio år skylla på digital utmattning när barnen frågar varför vi inte gjorde något.