I dag har jag hängt på Heden med ungar, fotboll och Tillsammanscupen. Jag har också blivit intervjuad om utvecklingen kring flyktingmottagandet. Så lever jag mitt liv. Mitt i resultatet av den flyktingkris som drabbade vårt land för snart två år sedan. Jag har också hållit om ensamma och desperata människobarn som kommit hit. De som varit 9, 10 och 11 år, de som varit 18 och en bit över det. Och jag fortsätter att hålla om dem. Det är inte att jag håller om ungarna som bör diskuteras utan hur jag gör det, och varför.

Ann Heberlein skriver i en ledare i helgen, om riskerna med oseriösa agenter i flyktingmottagandet. Och hon gör det med rätta. Det fanns och finns risker med och bristerna i mottagandet av de här barnen och ungdomarna. 2015, då det begav sig, överbelastades systemet så hårt att det inte fanns möjlighet för ordinarie förvaltningar att ta hand om alla som kom. Det blev nödvändigt att förlita sig till privata aktörer, frivilliginsatser och civilsamhällets engagemang.

Med det följde uppenbara risker. Avtal skrevs med entreprenörer, familjehemskonsulter snabbutredde, de ordinarie uppdragsgivarna räckte inte till. Systemet brast. Och det, mina vänner, är oerhört viktigt att vi vågar se. Vi måste erkänna våra egna brister för att kunna åtgärda dem. För det är vi som har brustit. I vårt vuxenansvar, i vårt samhällsansvar, i vårt mottagande. Vi har svikit de redan svikna. Vi har lämnat dörrar öppna, där de borde varit stängda och stängt dörrar där vi borde välkomnat in.

Heberlein använder ett anonymt exempel som handlar om en person i frivillig omsorgsposition, som uttrycker att hen tvingas hålla om, ligga bredvid, en ung ensamkommande. Hen får i en kommentar höra att det är något ”allihopa” gör. Ur detta kan man läsa många saker. Heberlein väljer att se det som ett exempel på övergrepp som begås, en annan angreppsvinkel kunde vara att det visar på vidden av de ensamkommandes trauma och hur verktygslösa de frivilliga omsorgspersonerna är i sin hantering av detta. Oavsett angreppsvinkel är det resultatet av ett och samma misstag – bristen i korrekt hantering av ensamkommande och traumatiserade barn och ungdomar.  Heberlein talar också om bordelliknande förhållanden, hon talar om ett systematiserat och accepterat beteende, där ”vuxna kvinnor utnyttjar unga mäns utsatthet som asylsökande i Sverige”. Detta är problematiskt. Det handlar i min mening inte alls om ett systematiserat och accepterat beteende, det handlar om ett antal (fåtal?) olämpliga individer, som kunnat ta sig in i ett krisdrabbat system. 

Missförstå mig rätt, Heberlein har rätt i sak. Det är hennes tonfall jag vänder mig mot. Vi måste göra något åt situationen, vi har brustit i vårt mottagande, det vet jag bättre än de flesta, eftersom jag jobbat dag och natt med detta sedan 2015. Men om målet är att skapa ett säkrare system och ett bättre mottagande för de här barnen och ungdomarna, undrar jag om vägen dit går via den sorts debattinlägg Ann Heberlein gör. 

Vi har förvisso en överrepresentation av kvinnor i omvårdnadsposition. Det gäller såväl i flyktingmottagande, som i andra omsorgsverksamheter. I synnerhet i lågavlönade, eller frivilliga positioner. Och det finns förvisso en överrepresentation av pojkar och unga män bland de ensamkommande. Men att göra gällande att det förekommer accepterade och systematiska övergrepp av sexuell karaktär, i mottagandet, tror jag är att gå steget för långt. 

Dessutom tror jag att det tar fokus från den absolut viktigaste aspekten av dilemmat: hur skapar vi ett system där de här barnen och ungdomarna får den vård och hjälp de behöver? Hur undviker vi att utsätta dem för fler risker? Det är vårt gemensamma samhällsansvar att skydda dem från övergrepp oavsett förövare. Det allra största ansvaret vilar på statens och kommunernas axlar.

Jag kommer att fortsätta att hålla om. Utan andra avsikter eller intentioner än att skydda och hjälpa. Jag kommer att göra det med öppna ögon och med insikten om att inte allas avsikter är goda, att inte alla är lämpade. Och jag kommer att fortsätta att tala högt och öppet om bristerna i hanteringen av de här ungarna. För det brister och det brister stort. Och vad gör vi åt det? Vad gör våra folkvalda?

Men jag väljer att göra det med fokus på möjliga lösningar och utan sensationslystnad. Det tror i alla fall jag är det bästa sättet.