Exergi. Nytt ord? Viktigt ord. Som du säkert vet kan energi aldrig förstöras, bara omvandlas. Energin i maten du äter blir till strålningsvärme under löprundan, men det innebär inte att den försvunnit, bara att dess förmåga att arbeta upplösts. Energin i en uppeldad vedklabb har inte förintats, bara spridits. Exergin är det där arbetet som försvunnit, matens och vedens inneboende förmåga till att få någonting utfört.

När vi betraktar civilisationen ser vi den ofta som en sorts stor förädlingsmaskin. Råvaror från det vi kallar naturen förs in i den och förvandlas till någon form av produkt: fisk blir likformiga, panerade stekpannebitar, hundratals olika material sätts samman till en dator. Eventuella klagomål handlar nästan alltid om metod, inte om förädlingen själv. Bekämpningsmedel, kalhyggen, djurfabriker – usch! Vi vill ha snäll förädling.

Men låt oss ta naturens synvinkel. Sett ur dess perspektiv finns det bara en enda form av förädling och det är dess egna processer, som fotosyntesen där sol blir till växt.

Det vi människor istället lever på är sönderfall – entropi. Vi dödar något och äter upp det, vi eldar, bygger, gräver… Och det är inget fel i det. Vi måste i likhet med alla andra djur förbruka för att kunna leva, men det vi skapar är sönderfall, inte förädling.

Författaren Therese Uddenfeldt har i sin bok Gratislunchen mycket träffande beskrivit livet på jorden som en smal glipa mellan urberget och rymden. Bara i den tunna biosfären kan liv existera. Vad den mänskliga förädlingslustan egentligen gör är att den dag för dag krymper den där smala glipan. Trollsländor och snokar förbrukar också de exergin – arbetet – i de resurser de använder sig av, men inget annat djur har lärt sig att nyttja entropiprocessen – alltings söderfall – lika effektivt som människan – eller snarare den så kallade civiliserade människan.

Från naturen och in till civilisationen löper i dag vida autostrador av sönderfall. Det finns snart sagt inte ett material eller någon annan form av liv som vi inte funnit nytta i, som vi bestämt oss för att skörda och förädla. Men för varje steg – från lingonriset, via syltfabriken och till affären – förlorar produkten sitt enda egentliga värde, sin exergi – samtidigt som den ökar i penningvärde. Det som kvarstår är spridda molekyler och strålningsvärme. Livets glipa har krympt.

För att förstora den där glipan måste vi minska resursförbrukningen. Det är faktiskt så enkelt.