När jag står i duschen och ljummet vatten strilar över min kropp tänker jag att mycket bättre kan det knappast bli. Jag tänker på när jag bodde över gården med bara en kran för kallvatten. På gamla tider när man levde i kyla och snusk. På miljarder människor som än i dag saknar rent vatten. På alla människor på flykt som tvingats lämna bekväma hus för smutsiga läger.

Så jag är nöjd i duschen men funderar på om man får vara förnöjd. Det är ju ett knepigt ord.

Historiskt sett var vi en gång undersåtar med en kyrka som predikade att vi skulle vara nöjda med vår lott, vår givna plats i hierarkin. Mot det reste sig folk som inte ville acceptera vare sig adelsvälde eller bolagens allmakt. Att göra uppror mot denna underkastelsens förnöjsamhet var väl ändå rätt?

I dag lever vi i ett rikt land. Visserligen är klyftorna stora men för det mesta har vi vår dusch i vårt hus, vi har mat och bil och vård och omsorg när vi behöver det. Då kan det vara dags att stanna upp och säga att nog är nog. En tillräcklighetens förnöjsamhet. Den är till och med nödvändig i dag för att klara klimathotet och alla andra hot mot planetens och våra barnbarns framtid.

Men vem vågar kalla sig förnöjsam i sitt CV? När annonserna efterlyser ambitiösa, ”hungriga” människor – det kan låta som om man ska vara beredd gå över lik för att nå sina mål. Och vad skulle man tänka om en politiker som beskriver sig som förnöjsam?

Förnöjsamhet rimmar inte heller med kapitalismens ackumulationsbehov. Därför har vi fått reklamen. Den är till för att göra oss missnöjda och det gör den oerhört framgångsrikt!

Ett tredje problem med förnöjsamhet är att många slirar på begreppen. Som när Alf Henriksson diktar om framsteg:

När missnöjet tryter tar framstegen slut.
När lyckan är nådd ebbar krafterna ut.

Men varför skulle just missnöje vara den primära drivkraften för framsteg? Varför inte nyfikenhet? Eller viljan att hjälpa andra? Eller vinstbegär? Och när blev det fel att vara lycklig? Och varför blir den lycklige kraftlös? Dessutom fortsätter versen så här:

Men dit är det lyckligtvis långt, som du vet.
Vi kan räkna med framsteg i evighet.

”Framsteg” som mer och större, som tillväxt, låter riktigt olycksbådande. Jag vill tro att Henriksson var klokare än så. Att han, helt filosofiskt, skulle försvara förnöjsamhet som en frid att sträva efter. Han som blev nästan 90 år borde ha mycket att säga om att med ålder och mognad lära sig att balansera strävanden och resultat. Och att kunna acceptera att ”det blev som det blev” utan att gräma sig över det man inte fick. Men det är bråttom att gå från ”homo consumens” till denna kloka människa – snart kan det vara för sent här på jorden.