Fläskkvartetten splittrades efter interna stridigheter. Det eklektiska uttrycket som kännetecknade Fläskkvartetten lever kvar när violinisten Örjan Högberg solodebuterar.

I botten finns en vemodig folkton, som tydligast i den avskalade Fallen Electro där Högbergs elektriska violin är smärtsamt vacker. Andra spår – Lind, 98:an och Mach – är mer klubborienterade. Högbergs ekvelibristiska spel på sitt stränginstrument har här ett visst släktskap med Arthur Russells cellobaserade och lätt experimentella klubbmusik. Likt Russell är Högberg inte heller rädd för att sammansmälta element hämtade från modern klassisk komposition, dub och samtida elektronisk musik.

Lekfullheten hörs i detaljrikedomen, men soundet blir aldrig överlastat. Likt botanisten tuktar bonsaiträdet formar Högberg vackra och karakteristiska ljudskulpturer; miniatyrer med storslagen effekt, liknande i form, men ändå unika i förhållande till varandra. Det som framförallt känns unikt är Högbergs stråkar. Ibland med ett distat och strävt uttryck, ibland smeksamma och vackra. Alltid med förmågan att gripa tag i lyssnaren.

Close to love är ett album som är lätt att förälska sig i.