Det är inte bara brottsligheten som oundvikligen kommer öka med utanförskapet. I den här utveckligens fotspår följer också troget främlingsfientligheten – det skrämmer mig nästan mest av allt.

Frivilligorganisationen Agape har skapats för att fylla ett enormt och växande behov. Ett behov kommun och regering valt att blunda inför. På 18 stationer 7 dagar i veckan, möter vi barnen som skrivits upp i ålder, eller fyllt 18. Barnen som hamnat på diverse olika anläggningsboenden runt om i landet där missförhållanden ofta råder. De är mellan 16 och18 år, de bryter upp, ger sig av och söker sig tillbaka hit som är deras sköra men ändå tryggaste sammanhang. När utvisningsbeskedet trillat in, och med det papperslösheten, blir hemlösheten ett faktum. Då är det också lättare att välja den tillvaron i en större stad. De storstäder som redan nu har problem kommer få allt större problem.

Agape är uppbyggt av vanliga medmänniskor, representanter för olika organisationer, myndighetsutövning och föreningsliv. Vi förstår att de här ungarna som inte får finnas, finns ändå och att omsorgen kring dem inte kan vara avhängig godtyckliga beslut eller uppehållstillstånd. Vi förstår att inkludering är den enda motpolen till utanförskap.

I dagsläget har vi 130 namn på en lista. 21 av dem är rödmarkerade. Det betyder att de har akut behov av bostad eftersom de i detta nu lever på spårvagnar, i tunnlar, på bänkar, gator och torg. På dagarna går de flesta i skolan, på eftermiddagar och kvällar, går de runt på Agapes stationer. Där kan de till exempel uppsöka sjukvård, få tillgång till jurister, lärare och psykologer för stöd.

Glappet mellan politiska beslut och verklighetens behov har alltid funnits. Jag har alltid varit övertygad om kraften i att civilsamhället tar ansvar för varandra. För mig är det här naturligt – för vem kan stå tyst bredvid när ett samhälle förvisar en grupp människor till hemlöshet och laglöshet? Vem kan se på när ungar står rättslösa?

Jag har jobbat med mottagande i många år, bland annat i social resursförvaltning. Sedan 2008 har jag kunnat utföra det arbetet i en politiskt styrd organisation, det har fungerat. Men nu tar inte längre de ansvariga ansvar utan lämnar det till civilsamhället. Vi måste bli en motpol till det utanförskap regeringen håller på att etablera.

Vi kan inte skylla utvecklingen med den organiserade brottsligheten enkom på ungarna. Det handlar om vilka politiska beslut som fattas och om vad samhället gör. Utanförskapet är en konsekvens av innanförskapets brister. I dag har politiken valt riktning och som en direkt konsekvens av det har vi startat Agape. Utan sammanhang som Agape kommer de här ungarna att gå under och brottsligheten explodera. Kriminalitet är också ett sammanhang och i en totalt utlämnad värld blir den arbetsgivare. På gatan finns ingen heder och utanförskapet innefattas av strukturer som inte följer samhällets normer. En journalist frågade mig häromdagen var gränsen för vårt engagemang går? Bad mig leka med tanken på att det fanns 19, 25, 30 000 papperslösa i Sverige, dem kunde vi ju inte inkludera, eller?

Svaret är jo. Det kan vi visst. Om vi vill, orkar och vågar. Vi är många som vill bygga ett kärleksfullt samhälle även när politiken har en annan agenda - men vi behöver bli fler.

Du har också ett val att göra. Välkommen.