Anna Hallberg är en flerfaldigt prisad poet och litteraturkritiker. Till skillnad från hennes tidigare diktsamlingar som är skrivna i ett svep består Chow chow av ett antal separata, sinsemellan olika, dikter. Hon jämför att skriva i ett svep och separata dikter med att springa ett maratonlopp eller flera, intensiva kortdistanslopp.

– Fysisk ansträngning och skrivande liknar till viss del varandra. Man skriver mer med kroppen än med huvudet, förklarar hon. Det kostar mig otroligt mycket kraft att skriva poesi.

När Anna Hallberg börjar på ett nytt verk så rör hon sig så långt som möjligt i en viss riktning. Hon har en punkt, eller en stämning som hon utgår från.

– Det är en lång process. Först går jag och tänker på den, halvt omedvetet, i flera år. Men sen när jag väl skriver är det intensivt. När diktsamlingen är färdig så är ämnet helt uttömt. Efter att ha skrivit Ljusgrönt och aska, till exempel, så kommer jag inte kunna skriva om träd igen på tio år, säger hon och skrattar.

Kontrasten mellan hennes förra diktsamling Ljusgrönt och aska och Chow chow är stor. Naturen har bytts ut mot plast och urbanitet. Hon har inspirerats av porr-och vapenindustrin.

– Chow Chow är, bland annat, en våldsam katalysering av död och sexualitet, förklarar hon.

Utgivningen av en diktsamling följs av författarbesök och uppläsningar. När jag träffar Anna Hallberg ska hon läsa dikter ur Chow chow på Musikens Hus i Göteborg senare på kvällen.

– Först jobbar jag för boken, och sen jobbar boken för mig, säger hon och ler.

Poesin är för Anna Hallberg det mest meningsfulla som finns.

– Allt finns där, alla de existentiella kryssen. Där ryms det som inte ryms någon annanstans. Dessutom är det den konstnärligt mest intressanta platsen, säger hon. Hon menar att vi behöver poesin i dessa tider. Inte bara därför att den kan vara en tröst och en tillflyktsort, en källa till kraft, utan också för att den kan formulera det mest sammansatta.

– Den kan gestalta komplexiteten i vår samtid. Just nu får många i världen det sämre samtidigt som många får det bättre, och det skapar en stor förvirring. Poesin kan möta och gå upp mot den förvirringen på ett konstruktivt sätt, förklarar hon.

Anna Hallberg ser sig framförallt som en läsande person. Hon läser sina elevers alster på Skrivarakademin i Stockholm där hon undervisar, och hon läser i egenskap av litteraturkritiker.

– Litteraturkritiken är viktigare i dag än någonsin. Det behövs en kritik som samlar ihop och formulerar vad som sker i samtiden, säger hon. Poesin i dag är spännande, även om alla verk inte kommer fram i kritiken. Det ges ut mycket och olika slags poesi, det finns en stor bredd och rikedom.

Idén om att poesi skulle vara svår ifrågasätter Hallberg.

– Poesin kommer till exempel väldigt lätt för barn, de tycker det är roligt med rim och bilder i språket, säger hon.

Att poesin upplevs som svår kanske snarare handlar om vilka frågor man ställer till den. Hur man tolkar den.

– Jag förstår inte varför man frågar ”vad en dikt betyder”. Du frågar ju inte vad till exempel gräs eller träd betyder. Där funderar du på vilken färg det har, och vad det i så fall innebär. Om det betyder att det snart ska bli vår, säger Anna Hallberg.