När gitarristen Kenny Håkansson turnerade med Cornelis Vreeswijk på tidigt 70-tal var spelmännen Björn Ståbi och Per Hans Olsson med som gästartister. Inför konserten värmde spelmännen upp med polska och schottis. När Håkansson hörde de rytmerna och melodierna tänkte han ”det här var häftigt”.

Han var vid sidan av turnerandet med Vreeswijk en av fyra grundare till bandet Kebnekajse, som spelade ”typ hårdrock”. Efter upplevelsen i Vreeswijks loge ändrade Kebnekajse inriktning och blev pionjärer för en stil som kan beskrivas som en fusion mellan traditionell svensk folkmusik och elektrisk rockmusik.

Musikaliska världar som inte alltid var helt okontroversiellt att sammanknippa. Ett exempel på det som blivit musikhistoria är när Bob Dylan kallades Judas av en folkmusikälskare när han började använda elgitarr.

– Det finns alltid de som tycker att allt alltid ska vara som det alltid har varit. Men vi fick inga negativa reaktioner. Definitivt inte från spelmännen själva. De tyckte det var roligt att höra låtarna de kände så väl på ett nytt sätt, med distade gitarrer, säger Håkansson.

Kebnekajse växte till ett storband och dubbades till ”den svenska proggrörelsens flaggskepp”. 70-talsproggen hade i Sverige en tydlig vänsterpolitisk prägel. Kebnekajse hade, med Håkanssons ord, även de ”hjärtat till vänster”, men de var framför allt musiker och det var musiken som var det viktiga.

Det illustreras väl av Håkanssons minnen från festen på Gärdet. En milstolpe i svensk musikhistoria och en kulturpolitisk manifestation som arrangerades utan tillstånd från kommunen.

– Det jag minns bäst är att komma gående över fältet, höra ljudet av orglar och gitarrer som vinden plötsligt griper tag i. Det blev en fasförskjutningseffekt av ljudbilden. Lite svajigt, som en dålig radiomottagning, berättar Håkansson om festivalen som betraktas som startskottet för proggrörelsen.

Symbiosen mellan natur och musik återkommer han till när vi pratar om hur det kom sig att ett hårt rockband tog sig an folkmusiken. Håkanssons förklaring liknar en språkpersons förhållningssätt till sitt modersmål jämfört med ett språk hen lärt sig behärska i skolan.

– Med musik som jag lånar, i mitt fall bluesen, kändes det som att det fanns massor av regler som jag behövde hålla mig till. Den svenska folkmusiken kändes naturlig och enkel att ta till sig och fritt göra det jag ville med. Den kom ur samma jord som jag gått på och var skapad med samma känsla i luften som jag levde i, säger Håkansson.

– Så sett hade det kanske varit roligt att vara född i New Orleans, med en blandning från hela världen från födseln, fortsätter han.

Det finns inget nytt att skapa, istället får vi rota i historiens soptunna. Hittar vi något gott är det bara att äta upp. Kebnekajses musikfilosofi blir ett monument över den postmoderna synen på estetiken.

Det verkar nedslående i det första tankeledet, men Kebnekajse är ett högst levande exempel på att den modellen kan vara framåtblickande och progressiv.

Bandet splittrades 1978 och återuppstod 2001. I höst har de släppt ep:n Hårga och varit ute på turné.

– Det var med blandade känslor vi återförenades. Vi splittrades för att vi var trötta på varandra, så det gällde att hitta tillbaka till punkten där vi hade roligt senast. När vi gick upp på scenen och började spela beskrev några i bandet det som att glädjetårarna började rulla. Så vi fortsatte, säger Håkansson.

Det låter som en nostalgitripp, men Kebnekajse har fortsatt utveckla sitt ljud, hittar nya fans och inspirerar unga band.

– Vår musik står för något som inte stannar upp, utan fortsätter att utvecklas. För oss är musiken inget museiföremål som ska låta lika varje dag, säger Kenny Håkansson.