Står och försöker få undan middagsdisken med musik i lurarna. Musiktjänsten blandar låtar jag gillar. Barn av vår tid med Nationalteatern drar igång och jag sjunger med medan jag plockar in i diskmaskinen – ”Är du rädd för ditt eget barn? Lilla mamma!”

Ett par stenkast från mitt hem i Malmö ligger rondellen med många namn. Jag har lärt känna den som Bajsrondellen, eftersom det under en tid fanns en liten gräsplätt omringad av buskar där hundägare brukade rasta sina hundar. Sedan dess har rondellen byggts om och blivit en mysig samlingsplats med bänkar, rabatter och ljusinstallationer. Den håller också på att byta namn – till Knarkrondellen. Uppkallad efter några av dem i våra kvarter som ofta hänger just där. De som försörjer sig själva och sitt missbruk genom att sälja droger.

Den senaste tiden har Knarkrondellen varit flitigt omtalat i sydsvenska medier. Hur polisen har tappat kontrollen, hur kvarterets förskola flyttat sin verksamhet ut i parken eftersom föräldrar hotats i samband med hämtningar. Föräldrar är rädda, kommunen är arg på polisen, polisen beskriver att de är maktlösa, att straffen för ringa narkotikabrott är så låga att de som grips är ute igen inom några timmar. Nu ställs krav på att polis och kommun måste ta i med hårdhandskarna.

Att ha ett gäng påtända unga män (för det är alltid unga män) i rondellen gör givetvis inte mycket för att öka rondellens mysfaktor. Det händer att det är obehagligt att röra sig där. Det händer att jag tvekar innan jag går förbi gänget som hänger i portarna eller vid bänkarna i rondellen.

”Blev du rädd nu din fega fan? / för ditt eget barn!” hörs sången i hörlurarna och det är rondellens barn jag börjar tänka på där mitt i middagsdisken.

Läser polisens beskrivning i Sydsvenskan (2016-11-04) av fyra gripanden de gjort för någon vecka sedan, en 16-åring, en 17-åring, en 19-åring och en 22-åring. Två av dem barn, en tredje fortfarande tonåring. För 10 år sedan var det de själva som skulle hämtas på förskolan, nu står deras kompisar utanför och hotar. Det är mot dessa vi nu ska ta fram hårdhandskarna. Som om dessa barn och unga vuxna någonsin fått prova något annat.

Jag har sett flera av dem växa upp där, hänga i rondellen sena kvällar, hur de tittat på de äldre killarna med beundrande ögon för att till sist själva bli en av dem. Jag känner flera som haft kontakt med socialen på grund av killarna, lämnat in orosanmälningar.

Jag är inte så naiv att jag tror att en fungerande socialtjänst hade löst alla problemen med droghandel i Malmö. Jag har inte heller någon övertro på att en fritidsgård hade löst rondellens alla problem. Men vi kunde väl åtminstone haft en fritidsgård på Möllevången. Ett ställe dit rondellens alla ungdomar kunde gå. Några fritidsledare, några med barnens förtroende som vi skulle kunna prata med när socialtjänsten knappt hinner svara i telefonen.

”Gården är stängd för länge sen / snuten jagar tonårsgäng / natten är så hård / för betongens kungar!” sjunger Nationalteatern. Som om deras sång från 1978 handlar om rondellen vid Möllan 2016.

Men det är ingen som talar om att bygga fritidsgårdar. Visserligen finns en och annan fältarbetare, men att öppna en lokal och erbjuda kvarterets unga något annat än att hänga på bänkarna, i portarna eller i parken är inte med bland kommunens planerade åtgärder. Det är däremot att göra rondellen mindre mysig. Att ta bort gröna ytor och bänkar, att göra det otrevligt att hänga där. Gallergrinden utanför förskolans port kom upp i veckan.

Eller som kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh säger i Sydsvenskan (2016-11-04): ”Till syvende och sist handlar det om att lyfta bort dem som säljer narkotika. Och det är polisens ansvar.”

Staden har skurit ner på socialtjänsten, fritidsgårdarna har stängt och nu ska sociala problem lösas genom att ta bort våra bänkar, grönytor och samlingsplatser.

”De burar in dina egna barn!” avslutar Nationalteatern sin sång, och jag står där och har precis hunnit plocka undan de sista resterna av middagen och undrar hur en 38 år gammal låt kan vara så skrämmande aktuell.