Hanna Höie

Inledare


Malmö

  • en av Malmö måste nyanseras. Samtidigt som goda exempel bör lyftas fram får problemen inte heller ignoreras och ges till högern att omtolka, skriver Hanna Höie.
Fria Tidningen

I desinformationens öga

Det är viktigt att tala både om goda initiativ och problemområdet för att motverka en ensidig bild av Malmö. En balansgång som kräver äkta solidaritet med Malmös utsatta, snarare än en strävan efter att äga en problemformulering, skriver Hanna
Höie.

Min mamma ringde precis från Polen och frågade om jag var OK” berättar en kompis med rötterna i Warszawa. Polska tv-nyheter hade precis rapporterat om kravaller mellan asylsökande och polis mitt i Malmö och att militären kallats in för att lugna situationen. Det var en ganska så kall och grådaskig onsdagseftermiddag i februari. Även den mest kravallsugna jihadist ville nog hellre stanna hemma i soffan med en varm kopp te.

Min kompis är inte ensam. Person efter person i min bekantskapskrets får frågor, själv har jag fått dem från min norska släkt i flera år. Är det verkligen säkert att bo i Malmö? Kan ”svenskar” röra sig fritt ute på stan?

Blir ni inte rädda när det är så många våldtäkter? Vi Malmöbor försöker bemöta det så gott vi kan. Försöker besvara desinformation med fakta och myter med kriminalstatistik.

Vi skrattar mycket, vi Malmöbor, vi som dagligen trotsar farorna som sägs lura bakom varje gathörn, som cyklar till våra jobb, leker med våra barn på lekplatsen och hänger med våra kompisar i ett alltmer vårgrönt Malmö.

För oss blir det så uppenbart hur sjuk medierapporteringen är. Precis som det är uppenbart för Husbyborna och människor i Fittja eller Bergsjön. Vi samlas för att försvara vår stad. Vi berättar hur fantastiskt här är.

Men mitt i vårsolen på torget där jag bor står det fortfarande färska blommor. Där dog en ung man i februari, skjuten precis utanför en av restaurangerna där jag ofta stannar med barnen och köper hämtmat. Det pratar vi också om, hur våra unga män och pojkar dör. Hur stadens barn skjuter varandra. Vi skrattar inte då.

Det blir allt svårare att beskriva Malmö, vår älskade och hatade stad. Nyanserna försvinner, det gäller att välja sida, älska allt eller hata. Det blir näst intill omöjligt att se, kritisera och försöka göra något åt allt det negativa samtidigt som vi försöker lyfta fram stadens positiva sidor. Att befinna sig i desinformationens öga ger inte utrymme för verklighetens komplexitet.

Vi berättar att Malmö minsann inte har flest våldtäkter per capita i Sverige. Att den juridiska termen våldtäkt i svensk lagstiftning inkluderar mycket mer än den gör i många andra länder. Här får vi sitta och försvara att vår våldtäktsstatistik minsann inte är så illa i stället för att säga att nog är nog, en enda våldtäkt är en för mycket och börja agera för att stoppa dem. Vi får lägga tid på att tolka kriminalstatistik när våra barn dödas i pågående gängkrig. Vi tvingas fokusera på försvar när vi istället alla aktivt borde jobba med förbättring.

Vi riskerar att bli det Avpixlat helst vill vi ska vara. Sådana som lägger locket på, som vägrar se problemen, som sopar ”sanningen” under mattan.

Fällan är riggad, och jag känner hur nära det är att jag trillar dit. För jag älskar Malmö, men här är så mycket som jag skulle vilja göra bättre, så mycket som jag skulle vilja förändra.

Vi sluter leden, försvarar det som är bra, i Malmö, i Husby, i Fittja, i Bergsjön och alla andra ställen som folk sällan besöker men ändå vet så ofantligt mycket om. Men om vi inte passar oss nu, om vi låter oss luras, riskerar all samhällskritik komma från yttersta höger. När högern ensam äger rätten att beskriva samhällets problem blir konsekvenserna förödande.

Samtidigt som vi försvarar våra kvarter måste vi förbättra dem. Precis som så många redan gör. Vi måste ta steget från problemformulering till samhällsförbättring. Vi måste, för här dör våra barn, i skottlossningar och i missbruk. Här berövas hela generationer sitt framtidshopp.

Så kolla vad som händer nära dig, vem som redan jobbar för att göra din stad bättre. Jag garanterar, de finns där redan. Upp till stadskamp – haka på! För vi måste riva stängsel och bygga fritidsgårdar, förskolor och parker. Vi måste skapa ytor där vi umgås, där vi kan lära känna och ta hand om varandra. Vi måste sätta press på våra politiker. Vi måste rädda våra kvarter som så många älskar att hata.

Jag vet att jag måste – för jag älskar dig, hatade Malmö.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu