Vi måste våga börja drömma igen
Sverige har aldrig varit rikare än nu, men det känns så oerhört fattigt. Partierna tävlar om vem som kan dela med sig minst, skriver Hanna Höie som vill se verklig förändring av samhället.
Jag minns en resa vi gjorde till Polen för länge sen. Vi körde runt i veckor ute på landsbygden i en sliten Volvo. Polen hade gått med i EU något år innan och så många människor andades optimism. Själv blev jag kluven av att vara där. Å ena sidan var det oerhört skönt att vistas i ett samhälle som präglades av framtidstro. Å andra sidan visste jag att EU, Schengensamarbete och mer kapitalism inte gör någon människa eller något samhälle lyckligt i längden.
Jag har ofta tänkt på den resan sedan dess. Hur den verkligen visade något jag saknat i hela mitt liv. En kollektiv känsla av framtidstro. Ibland inbillar jag mig att 50-talet var lite så – en ”uppåtframåt-anda". En anda som inte på långa vägar var inkluderande och omfattade alla, men som ändå präglade samhället så mycket att den nästan gick att ta och känna på. Missförstå mig rätt – Polen blev ju knappast ett kapitalistiskt paradis och sjunker just nu allt djupare ner i den klena tröst brunhögern erbjuder. Hade jag haft en tidsmaskin hade jag knappast åkt tillbaka för att slå mig ner i någon av 50-talets futuristiska förorter. Men jag sörjer ändå att jag aldrig fått leva i det – samhället med framtidstro.
Sverige har aldrig varit rikare än nu, men det känns samtidigt så oerhört fattigt. Vi går ännu en valrörelse till mötes, som av allt att döma återigen kommer att urarta i en tävling om vem som kan dela med sig minst av sin kaka. Vem som kan lägga skulden för samhällets problem på den svagaste gruppen. Vem som kan lova den mest stängda gränsen, de hårdaste kraven och lägsta nivåerna på sjukpenning och försörjningsstöd eller hårdast straff för kriminella. Det är så bottenlöst trist – så utan minsta tillstymmelse till fantasi och så fattigt. Så otroligt fattigt. Det är som om vi trevande backar oss in i framtiden.
Istället för att diskutera systemkollapsen skulle jag vilja diskutera samhällsbygget. Hur vill vi att samhället ska se ut? Var är planen för hur vi bygger ut våra järnvägar? Vem presenterar den samhällsövergripande handlingsplanen för att ingen mer ska behöva säga "me too"? Vem vågar på riktigt föra diskussionen om vad vi alla måste sluta med om vi ska rädda miljön och lägger fram en plan som steg för steg visar hur vi får det gjort? Vem ser till att det byggs tillräckligt många bostäder för att alla ska kunna få tak över huvudet till en skälig kostnad?
Den valrörelsen skulle jag vilja uppleva. Och jag vet att det är vårt gemensamma ansvar att se till att den kommer.
För det är i gräsrötterna den politiska rikedomen gror. Det är där nya idéer odlas fram och kreativa lösningar på samhällsproblem spirar. Gräsrötterna är visionernas och drömmarnas hem, det är därifrån de ska och måste spridas.
Vi måste helt enkelt våga höja blicken och börja drömma igen. Jag vet hur svårt det är. Vi är ständigt fångna i allt som behövs just här och nu. Vårdcentralen som ska stängas, grannen som ska utvisas, ungdomarna som behöver en fritidsgård och den där chefen på jobbet som lönediskriminerar.
Vi är fångna i en ständig brandkårsutryckning. Men det går inte att bekämpa bränder med blomsprutor. Vi måste börja kämpa oss ner till roten av problemen och både föreslå och kräva verklig förändring. Det är vårt ansvar och vår skyldighet – och just nu är det något världen verkligen behöver.
När det känns som om våra politiker sitter och gnäller i en diskussionstråd som för länge sedan spårat ur är det vårt ansvar att hämta hem det offentliga samtalet igen. Att återinföra lite värdighet och sunt förnuft i politiken.
Så ut på gatan, gå med i en grupp, förening eller ett parti. Hittar du inget – skapa något eget och bjud med dina vänner. Ställ dig på barrikaden. För din skull, för min skull, för oss alla – för vår planet. Låt oss alla få möjligheten att leva i och kämpa för ett samhälle som går in i framtiden med ögonen öppna och huvudet högt. För tillsammans är det inget som kan stoppa oss.