Efter att ha avslutat sin sjuksköterskeutbildning i Stockholm ville Jonatan Stanczak med egna ord ”fortsätta utveckla sig själv”. Framför allt var det den komplexa situationen i Palestina som han ville försöka förstå bättre.

År 2004, mitt under den andra intifadan, reste han till Västbanken och flyktinglägret i Jenin. Sökandet efter svar och förståelse ledde så småningom till att Jonatan skulle få möta Zakaria Zubeidi, som då var ledare för Jeninavdelningen av Al-Aqsa martyrernas brigad och ett högt placerat namn på Israels lista över eftersökta.

Jonatan väntade sig att få träffa en bullrig man med kraftigt skägg som skulle prata om blod och martyrer. Mötet som följde blev både överraskande och avgörande för den unge svensken.

– Mannen jag mötte var timid och ödmjuk och kritisk mot såväl sitt eget politiska ledarskap som utvecklingen av det väpnade motstånd som han själv var en del av. Det som gjorde starkast intryck på mig var att han började prata om betydelsen av kultur, berättar Stanczak när Fria Tidningen träffar honom på Masthuggsteatern i samband med Frihetsteaterns Sverigebesök.

Zubeidi är ingången till en historia med rötter i 1980-talet och den första intifadan, då den judiska kvinnan och kommunisten Arna Mer-Khamis kom till Jenin för att arbeta med utbildning av barn. Hon möttes inledningsvis av misstänksamhet och motstånd från palestinierna. Ett motstånd som gradvis övervanns och blev till acceptans när en palestinsk kvinna bjöd in Mer-Khamis att bo och verka från hennes hem i Jenin. Den kvinnans son var Zakaria Zubeidi, som blev starkt influerad av Mer-Khamis ideal och visionerna hon hade när hon öppnade den ursprungliga Stenteatern – föregångaren till dagens Frihetsteatern.

2006 återöppnades Frihetsteatern i en gammal lagerlokal. De drivande bakom projektet var Jonatan Stanczak, Zakaria Zubeidi och Juliano Mer-Khamis, Arnas son.

Lokalen var fullsatt under öppningsceremonin. Det var en blandning av män med M16-karbiner hängande från axeln, stökiga barn med sina mödrar och farbröder i slips och kostym.

Den svenske aktivisten Dror Feiler spelade saxofon. Invigningen blev en publik och medial succé. Efteråt fick Frihetsteatern erbjudanden från artister och teatergrupper från hela världen som ville komma dit och uppträda.

– Då tänkte vi, är det vad vi vill göra? Svaret blev nej. Istället för att ta världen till Jenin ville vi få Jenins befolkning att berätta sina historier för världen, säger Jonatan.

Grundpelarna för Frihetsteatern blev utbildning, bland annat en treårig, professionell skådespelarutbildning och en multimediaverkstad, samt egen teaterproduktion. Utöver det åker teatern ut till andra byar och flyktingläger på Västbanken med Frihetsbussen och kan tack vare internationella kontakter även göra turer utomlands.

Frihetsteatern framstår som en solskenshistoria i ett Palestina som lider under ockupation, fattigdom, interna stridigheter och en våldsam vardag. Men det har inte varit enkelt att driva verksamheten. Mer än hälften av de anställda har någon gång arresterats. Byggnaden har skadats i de återkommande omgångarna av oroligheter. Hemmagjorda bomber har apterats i lokalerna. 2011 mördades den konstnärlige ledaren Juliano Mer-Khamis av en maskerad man, vars identitet och motiv ännu är okända.

Teaterns verksamhet motarbetas inte bara av Israel utan ses även på med misstänksamhet av de palestinska myndigheterna.

Oavsett hur svår kampen har varit så är vissa frågor oundvikliga när det kommer till storslagna kulturprojekt på platser där basbehoven ofta saknas. Är det verkligen kultur som behövs här? Har ni egentligen åstadkommit något?

– Om vi åstadkommit något? Jag vet ärligt talat inte. Vi sitter här på Masthuggsteatern i Göteborg och jag skulle kunna ställa samma fråga. Vad har Masthuggsteatern gjort för att förändra och motarbeta segregationen här, säger Jonatan.

Han utvecklar:

– Vi har hållit på i tio år. Det kan låta som en lång tid, men grundläggande förändring tar tid. Juliano brukade säga att om inte artister står i frontlinjen för revolutionen så kommer revolutionen att implodera och bli en ny sorts förtryck. Vi är en del i en mosaik av motstånd där vår roll är att skapa en miljö där frågor kan ställas. Det handlar inte bara om motstånd mot ockupationen utan om att titta på oss själva, till exempel när det kommer till synen på jämställdhet, sexuell läggning och barnuppfostran, säger Jonatan Stanczak.