De två containrarna för fallfrukt på återvinningscentralen i Hässelby, i västra Stockholm, har börjat fyllas igen. Det är måndag eftermiddag och senast i fredags tömdes de sist. Under helgen har det kommit in mycket frukt: några få plommon och päron, annars nästan uteslutande äpplen.

– Det verkar vara ett äppelår i år, säger Carin Kvillborn, som är teknisk utredare på det kommunala bolaget Stockholm vatten, som visar runt.

Stockholms stad är en av flera kommuner som samlar in fallfrukt sedan några år tillbaka. Från september till december kan stockholmarna lämna överbliven frukt på fem olika återvinningscentraler i staden. Frukten omvandlas till biogas som fungerar som drivmedel till fordon och restavfallet blir biogödsel. Förra året bidrog den samlade fallfrukten till bränsle som skulle kunna räcka till att köra 11 varv runt jordklotet med en biogasdriven personbil. Året innan räckte biogasen till 16 varv runt jorden.

– Hur mycket vi får in beror såklart på om det är ett bra äppelår, men också hur säsongen ser ut. Om de mognar långsamt hinner man ta vara på mer frukt. Sedan beror det på hur bra vi lyckas med att informera om att det finns möjlighet att lämna fallfrukt på särskilda stationer och vad det innebär, säger Carin Kvillborn och fortsätter:

– En normalkubikmeter biogas säger ingenting för de flesta, men nyckeltal som hur många varv runt jorden det räcker till är ett bra sätt för att alla ska förstå nyttan.

Bredvid de båda containrarna för fallfrukt ligger stora högar med trädgårdsavfall. Grenar, kvistar, löv och gräs från villaträdgårdar. Allt det är sådant som har fått rensas bort från fruktavfallet, säger Oskar Åsberg, som är arbetsledare på Lövsta återvinningscentral i Hässelby.

– Många har svårt att förstå varför man ska separera trädgårdsavfallet och fallfrukten. Kladdet är skillnaden. Frukten ger ifrån sig fruktsaft så för oss är det mycket lättare att hantera den i en container för sig och det torra trädgårdsavfallet för sig, säger han.

Carin Kvillborn fyller i:

– Och av trädgårdsavfallet gör vi inte biogas och biogödsel, som vi gör av frukten.

Under en timme på måndagseftermiddagen stannar ett tiotal bilar och lämnar frukt. Flera av dem har inte mer än en plastpåse med sig.

– Det är kul att alla vill bidra. Stockholmarna måste ju tycka att det är viktigt om de kommer hit med bara en påse. Och det verkar som att fler och fler har förstått vad biogas är, säger Carin Kvillborn.

En av dem som har kommit förbi för att lämna frukt är Lars Peter Bjerudd. Han har hela bakluckan full med hinkar med äpplen och har varit tvungen att fälla baksätena på bilen för att få plats med ännu mer. Hemma i trädgården finns fem stora äppelträd som har stått där sedan 1930-talet, berättar han.

– Det här är bara en bråkdel av alla äpplen vi får hemma. När det kommer fåglar i träden och det blåser mycket har vi inte en chans att ta vara på alla äpplen innan de hamnar på backen och blir dåliga, säger han.

De äpplen som han hinner ta till vara på gör han äppelmust av. Det började med att han tog med äpplena till ett musteri där man får med sig flaskor med dryck från sin egen frukt hem. Men förra året tog Lars Peter Bjerudd mustandet hem till trädgården när han byggde en egen mustmaskin.

– Vi gjorde 270 liter must där hemma, säger han.

Fina äpplen som familjen inte hinner äta upp samlar de ihop och ställer vid vägen så förbipasserande kan njuta av dem.

I teorin kan hela 265 000 ton äpplen i Sverige bli matsvinn varje år. Det visar en uträkning som Dagens Nyheter har gjort utifrån en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet och Fritidsodlingens riksorganisation. Rapporten visar att det finns kapacitet för cirka 280 000 ton äpple per år i svenska privata trädgårdar. Men bara cirka 5 procent – eller 15 000 ton av frukten – äts upp. Det innebär att vi kastar mer än dubbelt så mycket äpplen som de 120 000 ton som finns i handeln varje år. Dessutom är nästan fyra av fem äpplen i handeln importerade. De senaste åren har det startat olika internetbaserade fruktförmedlingar för att ätbar frukt i privatpersoners trädgårdar inte ska gå till spillo. Men i fruktinsamlingarna på återvinningscentralerna går det bra att lämna frukt som inte är ätbar längre.

Britta Moutakis, som är rådgivare på branschorganisationen Avfall Sverige, ser en trend där fler kommuner börjar samla in fallfrukt för att göra om till biogas.

– För de kommuner som inte gör det kan det vara en fråga om utrymme eller att man inte har en biogasanläggning i närheten som man kan skicka fallfrukten på rötning till, säger hon.

Även om det finns plats för många fler äpplen i kärlen på Lövsta återvinningscentral så ligger många äpplen på backen utanför. Folk vågar inte gå för nära containrarna på grund av alla getingar som lockas dit av den söta frukten. Sebastian Karlsson som är återvinningstekniker samlar ihop och skyfflar in frukten som ligger utanför. Han viftar hela tiden bort getingar som kommer för nära ansiktet. De är extra många och närgångna när det är soligt och vindstilla.

– Förruttnelsen och förmultningen börjar direkt, säger Carin Kvillborn när hon tittar på frukten som skyfflas ner i containern. Men vi tar emot frukten oavsett, det är kolet i som vi använder, så det gör inget om den börjar ruttna. Mycket energi är kvar och det är liksom nere på atomnivå det som vi använder.

Hon berättar vidare att när frukten förmultnar och blir kompost så bildas det värme, metan och syre. Om frukten istället rötas, som i en biogasanläggning, sker nedbrytningen i en sluten behållare och syret tas bort.

– Fördelen med rötning är att det bildas mycket metan. Metan är inte bra ute i naturen, men när det används som fordonsbränsle förbränns metanet och det blir bara vatten och koldioxid kvar.