Förändringar i landskapet, kväveutsläpp och gifter har gjort situationen tuff för många viktiga insekter. Det berättar Bengt Nihlgård, professor emeritus i biologi vid Lunds universitet och sekreterare i Ringsjöortens biodlarförening.

– Problemet är att vi odlar alla plättar som går att odla och annars bygger vi vägar och hus på dem. Förr hade vi djuren utomhus en stor del av året och skogsbetet bidrog till öppna skogar. Nu försvinner lundarna och hagmarkerna. Dessutom hugger man dikena för tidigt. Där är Gotland ett föredöme, de är berömda för sin vägkantsflora för de hugger inget före midsommar.

Försvunna biotoper är den viktigaste förklaringen till att pollinatörerna blir allt mer hotade. Men även ackumulationen av kväve har en stor påverkan. I Sverige innehåller regnet omkring 15–20 kilo kväve per hektar om året. Kvävet kommer från bilavgaser, urin och avföring. Det mesta av kvävet tas upp av växterna och stannar i jorden, så att koncentrationen ökar år efter år, säger Bengt Nihlgård. Tillsammans med ökande medeltemperaturer betyder det att förutsättningarna ändras och vissa arter konkurreras ut.

– Under mina 50 år i naturen har det hänt så mycket, jag känner inte igen mig jämfört med naturbilden när jag var ung. Bredbladiga, kväve- och värmekrävande växter som nässlor, hallon och björnbär gynnas medan, de flesta lågväxande örter försvinner. I Skåne har vi aldrig haft så mycket björnbär i landskapet som vi har nu. Men samtidigt är både nässlor, hallon och björnbär bra för vissa fjärilar och bin.

När det gäller gifter ser Bengt Nihlgård en viss ljusning sedan EU för snart tre år sedan förbjöd de tre starkaste neonikotinoiderna, ett insektsgift som används i bekämpningsmedel. I Sverige finns inga planer på att lyfta förbudet, som en del andra länder har gjort.

– Odlade honungsbin klarar sig hyfsat eftersom vi hjälper dem på traven. Det är vilda bin som drabbas värst av gifterna.

Han betonar att hoten mot pollinatörer beror på strukturella, globala förändringar där Sverige är långt ifrån värst drabbat.

– Frågan är – vad betyder den lilla människans åtgärder när den stora effekten är hela landskapets omvandling? Å andra sidan klarar sig honungsbina bra i tätorter på grund av alla trädgårdar.

Det finns alltså ändå en hel del som den som har tillgång till en trädgård kan göra för att hjälpa pollinatörer.

Dels handlar det om att plantera växter som ger mat i form av pollen, nektar eller både och – vilket många vanliga trädgårdsblommor som dahlior inte gör. Oftast handlar det om att välja mer oansenliga arter, se faktaruta. Ungefär 90 av Sveriges knappt 300 arter av bin och humlor behöver dessutom en specifik art för att överleva.

– Man behöver variation hela året, från våren till hösten. Men det är inte snutet ur näsan att få trädgårdsodlare att välja simpla växter. Jag tittade i dag på mina snöbär. Dessa buskar är ingen direkt ögonfägnad, men det är mycket nektar i de små blommorna nu och det låter som hela bisvärmar i buskarna.

Dels behöver bin och humlor platser där de kan övervintra. För de flesta arter av humlor är det bara parade drottningar som övervintrar, medan solitärbin övervintrar som puppor i sina små håligheter.

– Det gör att det måste finnas stabila, långsiktigt stående bostäder, säger Bengt Nihlgård.

Många arter klarar sig bra med ett knippe halm, vass eller bambu med tre till fyra millimeters diameter. Andra arter trivs i kottar som får ligga ute, torka och öppna sig, helst skyddade med ett glest nät ifrån hungriga predatorer. Att lämna en hög med ris i trädgården är ett annat sätt att skapa bostäder, liksom att låta övergivna sork- eller mullvadsgångar stå kvar.

– Om man har en sandig miljö är det jättebra att lämna några ytor som man inte krattar eller hackar. Då kan man nästan garantera att man får sandbin där.

Läs mer på www.ribiof.com.