Berättelser från Förintelsen i Hitlers Tyskland, röster från koncentrationslägren och historier från överlevande och deras efterlevande har funnits sedan nazisternas brott började uppdagas i sin helhet i samband med andra världskrigets slut.

Många har genom åren gripits och förfasats över historiska dokument som Anne Franks dagbok, dramatiserade skildringar som filmen Schindlers list, Nurnbergrättegångarnas vittnesmål och ur ett svenskt perspektiv humanitära insatser som De vita bussarna.

I det rättmätiga ljus som kastats över folkmordet på judarna har romerna hamnat i skuggan. Det dröjde till 1982, nästan 40 år, innan Tyskland officiellt erkände folkmordet på romer. Först därefter blev det möjligt för romer att ansöka om ”gottgörelse” från den tyska staten i form av 5 000 D-mark (cirka 15 000 svenska kronor), om de fyllde i ett åttasidigt, byråkratiskt formulär på tyska. Den 2 augusti 2014, på 70-årsdagen av ”zigenarnatten” då cirka 3 000 kvarvarande i det romska familjelägret gasades ihjäl, framförde Tyskland en officiell ursäkt.

Monica Hirsch, författare till Det tysta arvet, har i sin research inte kunnat hitta någon officiellt formulerad ursäkt till romerna innan dess. Hon har också sett att det finns förhållandevis lite berättat om Förintelsen ur ett romskt perspektiv.

– Som journalist har jag arbetat med överlevandes autentiska berättelser från folkmord och krig i över tio års tid. När frågan om att berätta om romerna dök upp visste jag att där fanns ett hål att fylla, säger Hirsch.

Monica Hirsch radar upp konflikthärdar som Rwanda och Bosnien som exempel på platser där hon genom åren hämtat sina röster. I egenskap av judinna har Hirsch dessutom vuxit upp omgiven av historier från Förintelsen.

Hirschs starka personliga engagemang i berättelserna blir tydlig när hon bläddrar i boken. Även om boken innehåller faktarutor och en inledande text av en romsk professor som sätter historierna i sitt sammanhang är det de personliga ödena som är bärande. De rakt nedskrivna berättelserna tillsammans med närgånget porträttfoto och historiska arkivbilder gör folkmordet konkret och personligt, närvarande mer än 70 år senare.

Ett av många gripande öden som får röst i boken är Rozalia Milansons. Hon var tio år när Tyskland invaderade Polen och förde bort hennes föräldrar. Rozalia blev ensam kvar med sina två systrar som då var två och fyra år. I tre år var Rozalia ensam med småsyskonen. Hon berättar hur hon skaffade mat genom att dagligen gå 15 kilometer till en järnvägsstation där det fanns ryska soldater som gav henne mat som ersättning när hon sjöng och dansade för dem.

Merparten av rösterna i boken kommer från äldre romer med egna erfarenheter från kriget. Ett undantag är Mattias berättelse. Mattias föddes i Mölndal 1982 och berättar om sin farmor Therezia som kom till Sverige efter kriget.

Mattias visste att farmodern suttit i koncentrationsläger, men inte varför. Hon berättade aldrig att hon var rom. Kanske för att Sverige ända fram till 1954 hade lagar som förbjöd romer att komma in i landet, spekulerar Mattias.

Först som vuxen, efter att han börjat göra egna efterforskningar i släktens historia som orsaken till att farmodern slapp undan koncentrationslägret Bergen-Belzen när britterna befriade det 1945 uppdagades.

– När den ofattbart grymma Förintelsen ges ansikten i form av personliga och greppbara berättelser, då tror jag att man lättare kan ta till sig vad människor faktiskt utsattes för. Synliggörandet blir också en form av upprättelse, säger Hirsch om valet att göra berättelserna personliga.

– Det är viktigt att vittnesberättelser från folkmord lyfts fram för att de är den del av vår historia som talar om att det ohyggliga verkligen har skett. Samtidigt verkar de som motkraft mot dem som förnekar att Förintelsen och andra folkmord har ägt rum, fortsätter hon.

Kring varför romer utsatts för hat och förföljelse i Europa sedan 1400-talet och kanske framför allt varför de även efter andra världskriget fortfarande är illa sedda och förföljda på många håll kan man bara spekulera.

Berättelsen om romernas utsatthet möter oss i dag i form av hat och ilska mot tiggare på gatan. Ett faktum som gör deras historia än mer angelägen.

– Åtminstone en person som har läst boken har sagt till mig att hon härefter kommer att se på romer i dag med andra ögon. Om boken har fått en människa att känna så, då har den gjort skillnad, säger Hirsch.

Så länge det finns engagemang, en vilja att berätta och en ambition att försöka förstå och lära av historien så fortsätter berättelsen. Inom en nära framtid kommer det inte längre att finnas personer med egna erfarenheter av Förintelsen kvar i livet, men att deras efterlevande tar vid fick Hirsch erfara under arbetet med Det tysta arvet.

På omslaget till boken syns tioåriga Alisya, barnbarn till Wiktor Famulson som berättade för Hirsch om hur han som barn lyckades hålla sig gömd i de polska skogarna tills kriget var över. Alisya lyssnade nyfiket på Wiktors berättelse.

När samtalet var över sa Alisya att när hon blir vuxen, då ska hon bli journalist och informera.

Siffror och fakta i artikeln är hämtade ur boken Det tysta arvet.