Arbetsproverna som Jon Pettersson skickade in till den prestigefyllda Högskolan för fotografi och film vid Valand i Göteborg imponerade såpass mycket på antagningsenheten att den då 21-årige Jon blev den dittills yngste antagne till utbildningen.

Några år senare, en bit in på andra halvan av 00-talet, hade Jon fått jobb i filmbranschen. Inte riktigt i den position han föreställt sig under åren på Valand, utan som maskinist i källaren på Biopalatset. Allra lägst ner i filmvärldens rangordning tillsammans med popcornförsäljarna

Fördelen med jobbet var att när filmrullarna väl var laddade och startade kunde Jon sitta i maskinrummet medan den senaste blockbustern smattrade förbi valsar, klyvskydd, frammatarhjul och objektivkolvar och skriva manus. Han skrev på baksidan av rivna biljetter och när han syntes utanför maskinrumsmörkret hade han fickorna fulla av små lappar med kladdiga anteckningar.

Idén han skissade på var en film om John Hron – 14-åringen som misshandlades till döds av nynazister i ett brutalt och uppmärksammat mord 1995.

– Det var erfarenheter i min egen bakgrund som gjorde att jag hade nära till den historien, säger Jon Pettersson.

Jons morfar kom till Sverige och Göteborgs hamn som sjöman under en av 50-talets kallaste vintrar. Så kallt var det att Göta älv frös till is och morfaderns båt tvingades ligga kvar vid kajen. Under tiden träffade han Jons mormor och blev kär. En romantisk historia med den extra twisten att sjömannen inte bara var amerikan utan dessutom svart.

När Jons morföräldrar gifte sig några månader senare accepterades det av delar av vänkretsen. Andra bekanta valde att dra sig undan från paret.

Rasismen fortsatte i nästa familjeled när Jons morbror Johny Murray, blev målvakt för allsvenska AIK 1988. Från motståndarsupportrar kom det både apljud och inkastade bananer.

För Jons egen del har upplevelserna av rasism varit tudelad. Ibland har han fått höra svartskalleglåporden, men oftare har han blivit tagen för en vanlig svensk. Det senare ledde till situationer som att sitta i soffan och titta på en fotbollsmatch mellan Sverige och ett afrikanskt lag i VM med ett gäng kompisar och plötsligt få höra dem säga grovt rasistiska saker om motståndarna.

– När jag protesterade mot det fick jag ursäkten att de aldrig har sett mig som svart, berättar Jon.

– Vanligast är ändå de tillsynes oskyldiga, skrockiga skämten som ”svart som en neger i en kolkällare”. Det är så rasismen växer fram, genom att normaliseras steg för steg. Därför behövs det fler personer som John Hron, som säger ifrån, fortsätter han.

Kvällen då John Hron mördades, den 16 augusti 1995, var han tillsammans med en yngre kamrat ute vid en sjö för att tälta. Efter ett tag dök fyra nynazistiska ungdomar i övre tonåren upp. John Hron kände en av dem från skolan, där de hade blivit ovänner efter att John sagt ifrån när nazisten mobbade och skrämde skolkamrater.

Nazistgänget började misshandla John och krävde att han skulle säga ”jag älskar nazister” för att sluta. John vägrade, lyckades ta sig loss och simmade långt ut på sjön för att komma undan. Nazistgänget höll kvar John kompis och tvingade honom att ropa till John att de skulle slå ihjäl honom om inte John kom tillbaka.

John gjorde valet att simma tillbaka in till land för att rädda sin vän och fick betala för det med sitt liv.

Med den starka historien från verkligheten trodde Jon Pettersson att skulle kunna välja och vraka mellan de stora filmbolagen. Det visade sig vara svårare än så. Han fick nej efter nej från producenterna han pitchade idén till.

– Jag uppfattade det som att många var rädda för att det skulle bli en politisk film, någon slags AFA-propaganda. Det är en konstig missuppfattning för John Hron var ingen politisk person. Han var en rätt vanlig kille som gillade hårdrock och att paddla kanot, säger Jon.

När de etablerade bolagen inte nappade återstod för Jons del att göra det själv. Han lyckades dra igång en crowd funding-kampanj för att kunna färdigställa filmen.

– Det är en viktig film på så många sätt. Vi får inte glömma hur det var 1995 när nazister gick öppet på gatorna. Ett år då det skedde åtta nynazistiska mord i Sverige. Vi får heller inte vara blinda för dagens främlingsfientlighet som liksom då normaliseras allt mer och tar plats i offentligheten, om än förklädd i andra kläder och med en mer slipad retorik, säger Jon Pettersson.