En fluorescerande tjur lyser upp kvällsmörkret när den springer ut ur sin fålla. Två män på hästryggar flankerar tjuren och tvingar ner den på rygg genom att dra den i svansen. Denna form av rodeo kallas Vaquejada och är en populär sport i nordöstra Brasilien.

I denna machobetonade kultur, kvinnor är inte tillåtna i publiken, möter vi cowboyen Irimar som lever ett kringflackande liv där hemmet utgörs av lastbilen som forslar tjurarna, ett hem som delas med kollegan Ze och Galega, chaufför och dansös, och hennes dotter Cacá.

Med bakgrund som dokumentärfilmare använder sig regissören Gabriel Mascaro av en naturalistisk stil där detaljer i vardagslivet registreras vilket skapar en närhet till filmens karaktärer.

Störst fokus ligger på Irimar som efter dagens slit sätter sig med nål och tråd för att tillverka vackra och utmanande scenkläder till Galega. Irimar har en dröm om att kunna arbeta som skräddare. Relationen mellan Irimar och Galega är laddad och fylld av underliggande känslor, och man antar att de haft en relation med varandra. Fadern till Cacá är frånvarande och i hans ställe fungerar Irimar som en fadersgestalt och hon följer hans arbete med tjurarna och hästarna.

Trots att storyn är enkel finns underliggande frågor som gör Neon Bull mer komplex. Kulturens långsamma förändring antyds genom en ny framväxande industri, men det nya och bättre livet skymtas än så länge långt borta i horisonten.

Att vi inte skiljer sig så mycket från djuren är en annan tanke som slår en under filmens gång. Mascaro visar likt Ettore Scola i Fula, skitiga och elaka (1976) människans primitiva drifter genom att klä av sina karaktärer in på bara huden. Här är kulturfernissan tunn vilket innebär att man pissar mot ett träd och har sex utomhus med en tjurhord som publik. I den kontexten känns det som att Irimar har ett stort avstånd att överbrygga innan han kan nå drömmen om att verka i modevärlden. Modet som omger honom i det dagliga livet består för övrigt av lortiga shorts och slitna linnen som sträcks över pösande ölmagar. Hans fäbless för parfymer fungerar mest som ett sätt att inte känna skitlukten som omger honom. I samtalen med den vetgiriga Cacá blottläggs även Irimars kunskapsluckor vilket ytterligare begränsar hans möjligheter att ta sig vidare.

Kulturen är trögrörlig och förändringar går långsamt. Gabriel Mascaro har med Neon Bull tydliga ambitioner att utmana våra invanda föreställningar genom att visa på en ny slags manlighet, samtidigt som han inte viker för komplicerade följdfrågor. Irimars strävan efter förändring känns befriande på många vis men samtidigt finns det något här som skaver, framförallt att ett förtryck leder till ett annat. De nya perspektiv som öppnas upp för Irimar är även de rotade i manliga maktstrukturer, nämligen blicken på kvinnan. Galegas suggestiva dansscener inför en manlig publik, där hon bär en mask utformad som ett tjurhuvud, antyder att den manliga blicken ännu härskar.