Regissören Claire Denis har haft Roland Barthes klassiska Kärlekens samtal som inspiration till sin film Let the sunshine in. Till skillnad från Barthes, som skriver om kärlek utifrån en manlig referensvärld, dissekerar Claire Denis kärlekens roll i våra liv genom en kvinnlig, över medelålders karaktär.

Juliette Binoche spelar den frånskilda konstnären Isabellle. Hon känner att hon saknar något i sitt liv och kanske kan kärlek vara mirakelmedicinen mot hennes leda?

På frågan om vem som ska fylla detta hål i hennes liv har hon inget svar.

Jakten på män tar vid vilket leder till en rad av misslyckade kärleksträffar. Raden av män som Isabelle möter blir till en kavalkad där sjaskiga män i olika åldrar radar upp sig. Den gifte bankmannen (Xavier Beauvois) som hon ligger med hör till de sliskigaste. Denne älskare, erkänner Isabelle för en väninna, kan endast ge henne orgasm då hon tänker på hur mycket hon avskyr honom.

Som karaktär är Isabelle irriterande. Man vill be henne höja blicken och se sig själv utifrån, och att hon ska besinna sig. Samtidigt slås man av insikten att kärleken är så väsentlig i våra liv. All you need i is love är en låt som alla verkar känna igen sig i. Och att vara drabbad av kärleken är som Barthes konstaterade ”att vara som galen”, att leva i en abstraktion, vilket är en beskrivning som passar in på Isabelle.

Kulturmannen är en i raden av män som Isabelle försöker snärja, här representerad av en ung skådespelare (Nicolas Duvauchelle). Han har dock inte plats över för någon annan i sitt liv, egenkärleken är för stor. När Isabelle äntligen verkar ha träffat rätt blir hon av en avundsjuk konstnärskollega avrådd att gå vidare med den relationen.

I en film som denna, som bygger mycket på dialog, är Binoche lysande och kan med minimala gester ge tyngd åt Isabelle som hela tiden vacklar mellan förnuft och känsla. Hennes trötthet och uppgivenhet återspeglas i ögonen; den enda gången de verkar glittra fullt ut är när hon låter blicken falla på en främling i en bar. Till Etta James At last förenas de i en dans. En intimitet och laddad scen som i den kärlekslösa kontexten blir illusorisk.

Känslan är till sist att Isabelles sökande är tröstlöst. I svallvågorna efter Metoo känns det som en självklarhet att det är dåraktigt att tro att det skulle vara män som står för solsken i kvinnors liv.