Vi kan kalla honom Oskar för han skulle kunna varit som vilken annan kille som helst som är född och uppväxt i Sverige. I själva verket heter han något annat och är född i ett land i krig. Han upplevde saker inget barn skulle behöva vara med om och som de flesta som vuxit upp i Sverige aldrig varit i närheten av. De i hans familj som överlevde tvingades fly till ett liv i ett flyktingläger under osäkra villkor. Till sist blev det alltför farligt för Oskar och han tvingades att ensam fly igen.

Oskar sitter framför mig. Han borde vara glad. Han har ett permanent uppehållstillstånd, han går i skolan, han har det bra. Men han ser på mig med ögon som en trött åldring. Tester visar att han har ett allvarligt, på gränsen till mycket allvarligt posttraumatiskt stressyndrom och en svår depression.

Och nu vill han inte leva längre.

Orsaken är saknaden efter och oron över mamma och syskonen. Han orkar inte mer.

Vad Oskar inte vet är att just i det ögonblick vi möts på Flyktingbarnteamets mottagning så trycker 238 riksdagsledamöter på voteringsknappen för att rösta igenom en lag som i praktiken gör det omöjligt för barn att återförenas med föräldrar och syskon.

Jag möter ofta barn som Oskar, barn som trots vad de gått igenom är fulla av energi och begåvning, som snabbt lärt sig det nya språket, är ambitiösa och inte vill något hellre än att kunna ge något positivt till det land som tagit emot dem. Men som i avsaknad av familjen tappar fotfästet och framtidstron. Jag möter barn som slutar fungera, begår självmordsförsök eller som åker tillbaka till kriget hellre än att aldrig mer få träffa de viktigaste personerna i deras liv.

Nu har 238 riksdagsledamöter röstat för att dessa barn skall bli många fler.

På kvällen är Stefan Löfven i Aktuellt. Han säger att Sverige tagit emot fler än alla andra och nu måste de andra ta sitt ansvar. Det är inte helt sant. I UNHCR:s nya rapport finns inga europeiska eller amerikanska länder bland de 10 största flyktingmottagarna. Libanon har 10 gånger fler flyktingar per invånare än Sverige och Tyskland tog förra året emot mer än tre gånger så många asylsökande som Sverige. Några länder i Afrika tog emot över 450 flyktingar för varje dollar i BNP per invånare och år medan de europeiska länderna inte ens syns i den statistiken.

Men visst har Sverige i ett EU-perspektiv tagit emot många och visst borde andra länder ta ansvar! Men varför fattar regeringen då inte beslut som tvingar dem att göra det? Varför fattar regeringen beslut som knäcker den sköra livskraften hos människor, ja till och med hos barn, som till ett högt pris lyckats överleva krig och övergrepp? Varför sparkar man på de svagaste istället för de som orsakar problemen? Och varför tar regeringen inte ansvar för vad som händer med de människor som Sverige vägrar ta emot?

Med den lag som ersätter permanenta uppehållstillstånd med permanent otrygghet och som förhindrar krigsskadade familjer att återförenas går vi nu in i en ny mörk period i Sveriges historia. Det har funnits mörka perioder tidigare i vårt land: rasbiologin, behandlingen av judar, romer och samer, tvångssteriliseringarna, Vipeholmsexperimenten. Det märkliga är att också dessa övergrepp kunde ske trots att Sverige var ett demokratiskt, civiliserat och humant land. Hur var det möjligt?

FN:s dåvarande särskilde rapportör om rätten till hälsa, professor Paul Hunt, gav en förklaring i ett tal vid ett seminarium om rätten till vård för på lika villkor för asylsökande och papperslösa i riksdagshuset 2008:

Vi förväntar oss att diktatorer missbrukar sin makt. Deras missbruk är ofta mycket synligt. Demonstranter misshandlas. Tidningar stängs. Fackföreningsmedlemmar fängslas.

”Ibland missköter sig också demokratier. (…) När en demokrati missköter sig är missförhållandena ibland svårare att upptäcka än när en diktatur missbrukar makt (…) i en demokrati, är missförhållanden ofta gömda bakom subtila rättsliga argument och övertygande politiska motiveringar. Ofta finns det en antydan av populism.

I en demokrati, är de som mest drabbas av missförhållandena oftast inte välformulerade journalister, eller välorganiserade fackföreningsmedlemmar, eller ett stort antal högljudda demonstranter. I en demokrati, är de som drabbas hårdast oftast de mest utsatta i samhället. De är ofta osynliga. Ibland är de impopulära.

Här finns den historiska uppgiften för mänskliga rättigheter.”

Mänskliga rättigheter är en färskvara med kort hållbarhet. Det duger inte att bryta mot dem med hänvisning till allt bra vi tidigare gjort. Det krävs att vi lever upp till dem varje dag. Sverige har vunnit stor internationell respekt för en ambition att gå i spetsen i arbetet med mänskliga rättigheter. När nu också Sverige sviker, när vi till och med förvägrar krigsskadade barn rätten att få återförenas med sina föräldrar, ger vi också legitimitet åt mörka krafter att gå ännu längre.

Mänskliga rättigheter omfattar varje människa. Utan undantag. Det är därför artikel 1 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna börjar såhär:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.