Henry Ascher

Inledare


Förintelsen

  • Siffrorna är svåra att greppa men vi har ett ansvar att förstå för att förhindra rasismens framfart i världen, menar Henry Ascher i samband med minnesdagen för Förintelsens offer. På bilden ser vi Förintelsens minnesplats i Berlin.
Göteborgs Fria

Vi behöver förstå för att förändra

Med anledningen av årsdagen för minnet av Förintelsens offer i dag menar Henry Acher att de krafter som nu är i spel i Europa och världen är exakt de som låg till grund för att förintelsen skulle vara möjlig och att det är vårt ansvar att göra något åt det.

I dag för 72 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz av den sovjetiska röda armén. Den fruktansvärda sanningen om nazisternas förintelseläger blev uppenbar för världen. Det till synes obegripliga var sant. Det nazistiska Tyskland hade använt hela det moderna samhällets allra mest avancerade teknologi i syfte att utrota människor. Systematiskt. Hela folkgrupper dödades. Sex miljoner judar, en halv miljon romer och resande, funktionsnedsatta, homosexuella, politiska motståndare och andra som nazisterna betraktade som misshagliga. Mellan 11 och 17 miljoner människor föll offer.

Siffrorna går inte att greppa. Att fler än hela Sveriges befolkning dödats med berått mod och som en del av en medveten plan. Men var och en av det oräkneliga antalet offer var en människa med ett namn och ett liv.

En av alla dessa människor hette Giesela. Hon var min farmor. En hette Rikard och var min farfar. Ilse var min pappas älskade lillasyster. De bodde i en liten stad i Österrike som hette Wieselburg där de ägde en affär. Där bodde många av mina släktingar. Ingen av dem fick jag någonsin lära känna. Bara pappa och hans då nio-åriga kusin överlevde. Ändå utgjorde mina släktingar bara en försvinnande liten droppe i det fruktansvärda blodbad som Förintelsen utgjorde.

Hur hedrar vi så de som föll offer? Det är lätt att bli överväldigad och ge upp. Men är vi inte skyldiga att så gott det går försöka förstå vad som hände för att kunna förhindra att något liknande ska kunna ske igen? Måste vi inte försöka lära något från hur förvandlingen av Tyskland, som var den tidens förebild inom vetenskap, kultur, humaniora, musik och litteratur, kunde ske?

Det handlade om många och komplexa förändringar som det forskats och skrivits oändligt mycket om i försöken att försöka förstå vad som hände. Jag vill lyfta fram några viktiga faktorer.

En av dem handlade om vilka som pekades ut som orsaker till tyskarnas många och stora problem efter nederlaget i första världskriget. Ekonomin var bankrutt, arbetslösheten hög och fattigdomen, hungern och missnöjet utbrett. Men istället för att peka ut de ansvariga som gjort sig rika på kriget och den ekonomiska krisen, så pekade nazisterna ut egna syndabockar. Människor dömdes, inte för sina handlingar utan för vilka de fötts som. Det handlade om hela grupper av individer som gjordes kollektivt ansvariga för alla problem. Oftast var det grupper som i verkligheten hade ett mycket begränsat eller inget inflytande i samhället. Förstås pekades judarna ut, men också andra som nazisterna såg som misshagliga. Ja till och med funktionsnedsatta barn utgjorde i nazisternas ögon ett hot mot landet och den tydligen otroligt sårbara tyska rasen.

Jag såg en utställning i Berlin för några år sedan om barnläkarnas roll i Nazitysklands dödshjälpsprogram. Det var en plågsam utställning. En hel organisation för så kallad döds”hjälp” byggdes upp. Mer än 10 000 ”icke livsvärdiga” barn dödades. Och över 70 000 psykiskt sjuka. Många av barnen tvingades innan de dödades att delta i grymma och plågsamma experiment. Men frågan är om inte det värsta var att inse att de flesta som gjorde detta barbari möjligt inte var grymma omänskliga odjur, utan läkare och vårdpersonal som gjorde sitt jobb, det som förväntades av dem.

Det man kunde följa under utställningen var en viktig faktor bakom Tysklands förvandling ­– hur verkligheten förändrades gradvis i små omärkliga, steg. Det som först väckte debatt och protester blev steg för steg rumsrent. Det som nyss var otänkbart blev en naturlig del av vardagen.

En tredje viktig faktor bakom Förintelsen var idén om människors olika värde. De som påstods tillhöra den så kallade tyska ariska rasen var överlägsna. Andra var underlägsna. Därför kunde man behandla ”dom” på ett sätt som skulle vara otänkbart att behandla ”oss”. Ett viktigt verktyg för att sprida denna ideologi var en fjärde faktor, nämligen nationalismen. Den hävdade att just ”vårt land” var bäst och mer värt än andra länder. Utmärkande för denna slags nationalism är att ”vårt land” alltid är hotat av dom andra, yttre fienderna. Nationalismen innebar också att motsättningarna inom landet kunde döljas bakom en nationell gemenskap där den arbetslöse hade mer gemensamt med den direktör som sparkat honom än med ”fel” slags arbetslösa eller människor i samma situation i andra länder.

Nu, 72 år efter Auschwitz befrielse, finns det anledning att känna oro. Inte för nya förintelseläger eller dödshjälpsprogram. Men för att högerextrema rörelser i Europa, som hyllar viktiga ideologiska element bakom förintelsen, växer och tar alltmer plats. ”America first, America first” var det nationalistiska budskapet Mr Trump ständigt återkom till när han förra veckan installerades som USA:s president. ”Vi måste skydda våra gränser från andra länders härjningar, från dem som stjäl våra produkter, stjäl våra företag och förstör våra jobb”, sa han. Som om det inte var amerikanska företagare och mångmiljardärer som han själv som var de som flyttade företag och jobb utomlands för att bli ännu lite rikare.

I Europa ser vi hur tiggare och flyktingar utan inflytande över samhället görs till syndabockar för nedskärningar och försämringar i välfärden istället för de verkligt ansvariga. Och när vi tar ett steg tillbaka och lämnar det dagsaktuella nyhetsflödet kan vi också se att de dagliga små förskjutningarna gått väldigt långt. Det som nyss var rasistiskt, förvandlades till ”främlingsfientligt”, för att i dag betecknas som ”invandringskritik”. Rasismen har förvandlats till en åsikt bland alla andra.

Det är just därför det är så allvarligt när Sverigedemokraterna inte bara inbjuds till att delta i Göteborgs och Länsstyrelsens officiella högtidlighållande av Förintelsens offer, utan till att till och med vara medarrangörer och inbjudare. Sverigedemokraterna utgör en del av den högerextrema rörelsen i Europa och inga ”alternativa fakta” i världen kan förneka att de har sina rötter i den nazistiska rörelsen. Eller att deras partiprogram och praktik präglas av den nationalism och det förnekande av människors lika värde som utgjorde förutsättningarna för Förintelsen. Det borde vara otänkbart att ens överväga att bjuda in Sverigedemokraterna till Förintelsens minnesdag. Deras medverkan en provokation och en grov kränkning av de medmänniskor vars minne vi i dag högtidlighåller.

Efter den 27 januari 1945 blev vidden av Förintelsens fasor och Nazitysklands brott mot mänskligheten omöjliga att förneka. Det blev också tydligt att demokrati inte var tillräckligt för att förhindra framväxten av omänskliga samhällen. Hitler kom faktiskt till makten som ett resultat av ett demokratiskt val. Och om han inte avskaffat demokratin hade det kanske varit möjligt att han i god demokratisk ordning kunnat rösta igenom utrotningen av Europas judar. Demokratin visade sig rymma möjligheten av majoritetens förtryck av minoriteter. Därför började arbetet med en världsordning byggd på mänskliga rättigheter och där grundbulten är alla människors lika värde och okränkbarhet. De mänskliga rättigheterna har i sin moderna form vuxit fram ur erfarenheterna från Förintelsen och om de tillämpas fullt ut så omöjliggör de övergrepp och brott mot mänskligheten av det slag som slutade i densamma.

I dag hör vi röster som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna. Som ställer människor mot människor, som pekar ut syndabockar, som gör skillnad mellan ”vårt” människovärde och ”deras”. Långsamt, i små smygande steg, har de spridit sig från Sverigedemokrater och andra högerextrema rörelser till ledarsidor, debattörer och en del politiker.

I dag är det 72 år sedan Auschwitz befrielse. Hur kan vi hedra alla de människor som föll offer för barbariet? Vi måste stoppa dagens främlingsfientlighet, förminskandet av ”den andre” och den nationalism som handlar om att motivera vissa länders och människors övergrepp mot andra. Vi måste försöka vässa vår förmåga att se de små förändringarnas riktning i tid. Och vi måste försvara de mänskliga rättigheterna och tanken om alla människors lika värde.

Är det inte detta vi är skyldiga både Förintelsens offer och våra barn?

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu