De senaste åren har 700 000 tidigare papperslösa ungdomar i USA kunnat gå i skolan och arbeta utan att vara rädda för att deporteras. Detta tack vare Deferred Action for Childhood Arrival (vanligtvis förkortat DACA), ett program som introducerades av Barack Obama år 2012. Den tillfälliga amnestin var tillgänglig för unga vars föräldrar tagit med dem till landet innan de fyllde 16 år.

De flesta berörda ungdomarna är från Mexico, El Salvador, Guatemala eller Honduras. Många har kommit till USA som små barn, och har vuxit upp i den osäkra tillvaro som det innebär att vara papperslös, där mattan kan ryckas undan under dig när som helst. DACA förändrade deras liv. När de inte behövde frukta utvisning, kunde de skaffa utbildning och arbete, få möjlighet till körkort och sjukförsäkring och planera för sin framtid. Många av de berörda ungdomarna är nu själva vuxna, har egna familjer och är väl integrerade i det amerikanska samhället. De kallas för Dreamers – efter lagförslaget ”Dream Act” som föregick DACA.

Detta var innan den nuvarande presidentens tillträde. President Trump, som bara de senaste dagarna gjort flera nya rasistiska utspel i den amerikanska migrationsdebatten, satte redan i september stopp för nya DACA-ansökningar. Om han får som han vill, kommer de ungdomar som innehar tillståndet i dag att förlora sin legala status inom de närmsta två åren. Därmed riskerar tusentals ungdomar utvisning till länder som de ofta är helt obekanta med. I förra veckan stoppade en dom tillfälligt Trumps försök att riva upp DACA, men det är sannolikt inte slutet på historien för de hundratusentals unga som nu lever i rädsla att förlora allt de har byggt upp, eller för de familjer, bostadsområden och arbetsplatser som de är del av.

Även i Sverige gör vi som bekant oss av med barn och unga som kommit hit för att få ett bättre liv. Utvisningarna av ensamkommande till Afghanistan och andra konfliktzoner är en skamfläck som vi kommer att få leva med länge. Trots att det uppstår allt fler frågetecken kring de tusentals åldersbedömningar som Rättsmedicinalverket genomför för att avgöra åldern på asylsökande, fortsätter Migrationsverket använda dem. Förutom de oetiska och opålitliga metoderna för att avgöra ungdomarnas ålder, innebär själva utvisningarna att många ungdomar skickas helt skyddslösa till osäkra regioner som de inte har några kontakter i eller kunskap om.

I USA, liksom i Europa, används ofta ekonomiska argument av båda sidor i migrationsdebatten, särskilt när det gäller ungdomar. Och naturligtvis är det samhällsekonomiskt vansinne att kasta ut ungdomar som redan har lärt sig språket och utbildat sig och inte vill något hellre än att arbeta och bidra till det gemensamma. I Europa har vi dessutom en åldrande befolkning och skriker efter arbetskraft.

Men framför allt är utvisningarna rättsvidriga och människofientliga. Ett värdigt liv, mat för dagen, tak över huvudet och rätten att söka skydd är oersättliga mänskliga rättigheter.

De grupper som hotas mest av den främlingsfientliga politik som vinner mark både i Europa och USA – migranter, kvinnor, barn och unga, är också de som drabbas hårdast av våld, klimatförändringar och miljöförstöring. I dag har vi en situation där fler barn och unga än någonsin är på flykt, något som sannolikt inte kommer att förändras de närmaste åren. Av de som sökte asyl i EU under förra året var en tredjedel barn.

Hoppet ligger i att barn och unga organiserar sig själva. I Sverige krävde hundratals ensamkommande amnesti genom en två månaders sittstrejk förra året. I USA har ”Dreamers” format landets största nätverk för migranters rättigheter.

Om vi inte kan ställa oss på barnens och ungdomarnas sida i deras kamp, förtjänar vi inte längre att kalla oss människor. Och om västvärlden inte tar tillvara på de hundratusentals unga som vill bygga nya och bättre samhällen tillsammans med oss, är det en förlust som kommer att eka i historien. Framtiden är redan här. Vi har ett nytt samhälle att bygga, det finns inte tid för fler murar.