Effektivare avvisningar hade inte förhindrat terrordådet
Terrorismens mål är rädsla och motsättningar, därför är det beklämmande när Stefan Löfvén på ett primitivt sätt utropar några av vårt lands mest utsatta människor till syndabockar och därmed går rätt terrorismens fälla, skriver Henry Ascher.
Detta måste sägas först: Terrorister är något av det fegaste som finns och terrorism är inte värt något annat än förakt. Terrorismens mål är att slå mot demokrati och mänskliga rättigheter. De bekämpar samhällen som strävar efter alla människors lika värde, där människor möts i gemenskap oavsett religion, hudfärg eller födelseland. Medlet är att skapa rädsla för att skapa motsättningar och polarisering.
De första reaktionerna från statsminister Stefan Löfvén på attacken i Stockholm för nu två veckor sedan var återhållsamma och kloka. I ett läge när ingen visste om det handlade om en enskild psykiskt sjuk gärningsman eller ett terrordåd manade han till lugn och till att avvakta tills vi vet mer, att inte låta terroristerna segra genom att ge efter för vår rädsla. Det höll några få dagar. Sedan la sig Löfvén platt. Han gav bara upp, gjorde precis det terrorister vill och slutade stå upp för och försvara det de försöker skada. Och resten av regeringens manliga ledartrojka, Anders Ygerman och Morgan Johansson, följde efter. Snabbt pekades papperslösa i Sverige ut som syndabockar för den fruktansvärda händelsen på Drottninggatan – man gick frivilligt rakt i gärningsmannens fälla.
I nästan 20 år har jag mött och arbetat med människor på flykt i en papperslös situation. Jag har mött vuxna och barn i mitt arbete som läkare. Jag har forskat med dem, och just nu bearbetar vi resultat från en större studie vi genomfört med medel från Vetenskapsrådet. De flesta jag mött lever ett otroligt svårt liv i armod och stor fattigdom. Det är inget liv man valt. Att de ändå lever det livet beror på att de vet att alternativen är ännu värre.
Regeringen säger att för att bevara trovärdigheten för den svenska asylprocessen måste ett nej vara ett nej och efter ett avslag måste man lämna landet. I själva verket står och faller trovärdigheten för asylprocessen med om den är rättssäker. Rader av forskningsstudier, rapporter från Barnombudsmannen och flera av de tunga humanitära organisationerna liksom Migrationsverkets egna utredningar, visar gång på gång på stora brister i utredningar och rättssäkerhet. Detta kan aldrig gömmas bakom syndabockar. För även om vi skulle ha ett perfekt system för asylbedömningar så är världen och verkligheten så komplex att alla situationer människor utsatts för överallt på jorden inte kan förutses i lagstiftningen. Hur bra vi än gör så blir det ibland ändå uppenbart fel. I ett asylsystem som ska upplevas som trovärdigt måste det finnas möjligheter att göra de undantag som krävs för en mänsklig lagutövning.
Därför blir det så illa när regeringen förenklar en komplex verklighet och framställer världen som svart eller vit. Antingen har man rätt enligt de mest stränga asylregler i Europa som Sverige nu tillämpar, eller så har man fel. Och då är man en potentiell terrorist. Mot bättre vetande låtsas man att effektivare avvisningar skulle förhindrat dådet på Drottninggatan. Så pekas de som försöker rädda livet på sig och sin familj ut som kriminella som man bör sätta fotboja på.
En av de viktigaste demokratiska principerna är det personliga ansvaret. Varje vuxen och psykiskt frisk person är ansvarig för sina handlingar. Bryter vi mot lagen ställs vi till svars i en rättssäker process där vi har rätt att försvara oss mot tydligt formulerade anklagelser. Men vi är inte ansvariga för andras handlingar. Det finns inget kollektivt ansvar och det finns inget medfött ansvar. Försök att göra människor kollektivt ansvariga för handlingar vi ogillar brukar vi betrakta som primitivt och medeltida. Människor är helt enkelt inte skyldiga till handlingar som andra gör, även om de har samma födelseland, språk, religion, färg på håret eller något annat i sammanhanget ovidkommande gemensamt med gärningsmannen.
Syndabockstänkande har genom historien använts i politiska syften för att ge förenklade svar på komplexa frågor – resultaten har varit förskräckande. Det är därför det är så beklämmande när trojkan sviker alla de som nu står upp för mänskliga rättigheter och kärlek och istället på ett primitivt sätt utropar några av vårt lands mest utsatta människor till syndabockar. Människor som i stor utsträckning genomlidit förfärligheter av just sådant slag som skedde på Drottninggatan. För att stå starka mot allt det terroristerna vill så krävs betydligt mer mod än så.