Göta Karlsson är en av två kvinnor som arbetade vid Ställbergs gruva i Bergslagen på 1970-talet. Hon tyckte att hon hade världens bästa jobb, eftersom hon hade gott om tid att sy, sticka och virka medan hon satt i gruvschaktet 600 meter under jord.

– Hon sa att hon fick så mycket värdefullt gjort. Det ställde frågan på sin spets – vad räknar vi som det mest värdefulla i våra liv? Är det lönearbete eller det andra vi gör med vår tid?

Det säger Karin Linderoth, en av två konstnärliga ledare på Ställbergs gruva och ansvarig för verket Atlas, från slumrande materia till Kommunen. Utställningen visas vid gruvan och på webben med vernissage den 2 juli. Den innehåller ett urval ur en fysisk och digital atlas som är tänkt att publiceras i februari nästa år. Utgångspunkten för verket är berättelser från ett 50-tal invånare i Ljusnarsbergs kommun.

Den ena grundfrågan i Atlas, från slumrande materia till Kommunen är vad som är värt någonting. Den andra är vad eller vem som får vara med.

– Det är en migrationsfråga som har aktualiserats av personer som vi mött som har berättat om kampen för att ta sig hit, och av utslagen av deras asylärenden. Frågorna hänger ihop – vem har ett värde, hur räknar och mäter vi människor i den här kommunen? Ljusnarsberg blir ett mätinstrument – viktiga frågor i Sverige och Europa blir väldigt tydliga här.

Kärnan i utställningen är en serie affischer med kartor, samt porträtt och texter av människor i bygden, som visas i två rum. Utspritt på gruvområdet blir det också flera så kallade utposter där besökarna kan delta i konstgruppens researcharbete. En är ett observationstorn där besökarna kan studera och dokumentera när något ”av värde” händer på området.

– Folk säger ofta att i en sådan här kommun händer inget av värde. Besökarna får bearbeta frågan om vad som räknas på en sådan här plats.

Andra utposter är ett performanceverk av tre koreografer och dansare, samt en ljudinstallation där en kör sjunger om bygden.

Karin Linderoth betonar att konstgruppen inte har några egna svar på de frågor som utställningen ställer kring gränser och värde.

– Vi hoppas att man som besökare får en chans att fundera och känna efter och kan gå ifrån det låsta politiska läge som vi har i dag. Det är väldigt viktigt att det finns forum bortom positioner och förgivettagna sanningar där människor kan reflektera utan att behöva veta svaren.

Några utgångspunkter för arbetet är ödmjukhet och humor – samt att låta röster som inte vanligtvis hörs komma till tals.

– Vi tittar på oss själva i kosmos och allt sedan Big bang. Vi zoomar ut, och in, så mycket vi kan för att förstå vad vi gör här. Vi vill få människor att känna att de betyder något och att deras röster har ett värde. Att en sådan här plats som är så tystad har sprängstoff att komma med, säger Karin Linderoth.

Atlasen och utställningen är den sista delen i trilogin 2070, som konstgruppen The non existent center har arbetat med vid Ställbergs gruva i Bergslagen i ett och ett halvt år.

– Men detta är ett pågående arbete där vi dokumenterar och tittar på samhällsfrågor med hjälp av bygden och människorna här. Vi håller sannolikt på till 2070 med det här!