Carl-Oscar Sjögren och hans bror Eric är två av projekt- och konstnärliga ledarna för konstgruppen The non existent center som driver Ställbergs gruva. De kommer ursprungligen från Nora och har på senare år velat återvända till hembygden och utforska den.

– Vi bryr oss om Bergslagen. Vi tycker att det är brokigt och inte särskilt polerat och vi uppskattar att det är komplext, säger Carl-Oscar Sjögren.

Förra året letade de efter en gruva att göra till en ”arena för samtida konst och tanke”.

– Vi ville hitta en plats med ett fysiskt och ett mentalt handlingsutrymme. Vi åkte på gruvsafari till tio platser i Bergslagen, men vi kände att Ställbergs gruva var en väldigt speciell plats som även hade en intressant politisk historia.

En tid ägdes Ställbergs gruva av investmentbolaget Kinnevik som bland annat äger tidningen Metro.

– Vd:n kom hit från New York, tyckte inte att gruvan var tillräckligt lönsam och la ner över en natt 1977. Nu står det tomma gruvor i hela Bergslagen, som gravstenar över en tidigare guldålder, säger Carl-Oscar Sjögren.

I maj kom arbetet i gång på allvar på området. Den första sommaren har ett 40-tal personer från sju länder haft residens vid gruvan – från koreografer och konstnärer till litteraturvetare och skådespelare.

– Vi försöker att skapa en gemensam arbetsplats där nya språng kan tas mellan discipliner. Vi har själva varit på residens på liknande platser och det blir en väldigt koncentrerad energi och nya perspektiv. Man kan observera samtiden på ett bra sätt från en sådan plats.

Residenset avslutades med den utsålda festivalen Dopet som pågick i 79 timmar och innehöll 17 konstutställningar, fyra scenkonstverk plus en rad föreläsningar, konserter och happenings.

– Det handlade om hur man kan leka med festivalkonceptet och hitta en annan dramaturgi. Det var en väldigt brokig och interdisciplinär festival. Det kändes att det blev något speciellt, säger Carl-Oscar Sjögren.

Nu är tanken att ordna något liknande nästa år under namnet Feed me (mata mig). Än så länge håller verksamheten främst i gång mellan maj och september men på sikt är planen att gruvan ska ha öppet året om, som en arbetsplats och residens för kulturarbetare och även andra, till exempel ekonomer.

I stort är Carl-Oscar Sjögren nöjd med gruvans första säsong, även om allt inte har gått enligt planerna och det har varit väldigt tufft för de nio projektledarna.

– En viss naivitet behövs för ett sådant här projekt – om man såg alla bitar i förväg skulle man inte göra det. Väldigt många oväntade saker har skett, men vi har mycket vind i seglen nu vilket betyder att det har gått bra. Det finns ett starkt intresse och det bådar gott.

Vad vill ni att gruvan ska vara?

– Det finns så många lager av vad den kan betyda. Visionen är att skapa ett handlingsutrymme och utifrån det försöka att göra intressant kultur. Jag är väldigt intresserad av hur konst kan bli ett social-politiskt skeende.

– Hur jobbar man med en geopolitisk nollpunkt? Från början var vi intresserade av periferins betydelse. Är centralisering en bra idé? Vi tror att periferin verkligen behövs och att vi därifrån kan förstå vår verklighet bättre.

Ett annat resonemang handlar om att vara underdog, utifrån att Ljusnarsberg har utsetts till Sveriges farligaste kommun och sämsta skolkommun. Enligt Dagens samhälle är det dessutom den kommun som kommer att utraderas först i Sverige, år 2070.

– Vi försöker att döda idén om bäst och sämst. Det går inte att räkna ut vissa saker. Vi har ingen ambition om att vara störst, bäst och vackrast utan vi är mer intresserade av att undersöka det som är sämst, fattigast och farligast. Det är därför vi har hamnat i Ställberg. Det långsiktiga arbetet handlar om hur vi kan vara och verka på en plats som ger så mycket motstånd och av många ses som sämst. Vi ser det som en frihet. Här behöver ingen vara bäst, säger Carl-Oscar Sjögren.

Gruvan ligger vackert, med utsikt över berg och en älv.

– Det är en väldigt fascinerande plats att komma till som besökare. Många blir väldigt tagna av platsen och av att se en industri som ligger så ensligt. Känslan är att det är en stor, lika lockande som skrämmande plats. Den kommunicerar så mycket och äger oss fortfarande, säger Carl-Oscar Sjögren.

Själva gruvområdet är omkring 3 000 kvadratmeter stort och det finns fortfarande delar av det som gruppen inte har hunnit utforska. Just nu hyr de det av en privatperson men gruppen är intresserad av att köpa området. Det är mycket möten just nu med kommunen och regionen om hur de kan stödja projektet.

– Vi tänker undersöka hur man kan driva ett sådant här projekt ekonomiskt. Vi är inte säkra på om vi vill gå den vanliga vägen med kultur- och utvecklingsbidrag.

De är också intresserade av kulturens påverkan på byn.

– Byn har varit döende. Det är radikalt att en stor grupp, som en kritisk massa, börjar att arbeta på en plats som nästan inte existerar, säger Carl-Oscar Sjögren.

Gruppen har börjat att få en förankring lokalt, med personer från kommunen som vill jobba för gruvan. Bland annat har de haft ett nära samarbete med byalagets ordförande och intervjuat gamla gruvarbetare. Nästan alla som bor i närheten har varit positiva till initiativet och många har tyckt att det var djärvt – och märkligt.

– En äldre kvinna kom från byn, tårögd, med en sockerkaka. Hon hade aldrig sett så många ungdomar i byn någonsin och trodde inte att det var sant. Det känns otroligt viktigt att hitta en förankring och förstå byn.

Det har kommit en del långväga publik från Tyskland, Australien och USA, men många av besökarna är lokala.

– Byn Ställberg existerar bara på grund av gruvan. Många har jobbat här. Det är klart att de är intresserade av vad som ska hända med platsen, säger Carl-Oscar Sjögren.

För dem som tidigare jobbat i gruvan har det ibland varit en stark upplevelse att se platsen fylld av kultur. Ett performanceverk tolkade till exempel händelsen när gruvhissen störtade 900 meter ner i berget.

– Många har sagt, ”tänk om de gamla gruvarbetarna hade sett det här, de hade trott att det var en dröm”.