Allt ljus på Neil Michael Hagerty
Neil Michael Hagerty & The Howling Hex, med aktuella skivan Denver i ryggen, gör en exklusiv spelning på Folk på fredag.
Royal Trux andra album Twin Infinities (1990) är en makalöst bra skiva som för mig fullständigt förändrade definitionen av vad rockmusik kan vara. Likt Captain Beefhearts Trout Mask Replica tillhör Twin Infinities de där skivorna som fungerar som viktiga referenser snarare än att de blir sönderspelade. Det var även ett album som ledde mig in till jazzen. Förutom att dekonstruera klassisk rockhistoria, vilket inleddes redan 1986 då Hagerty tillsammans med Pussy Galore spelade in sin egen version av Rolling Stones Exile on Main Street, hämtar Hagerty inspiration till sitt gitarrspel från frijazzen och kanske då främst Ornette Colemans harmolodic-lära.
Efter Cats & Dogs (1993) tappade jag intresset för Royal Trux då de i samband med grungevågen signades av Virgin, ett kontrakt på en miljon dollar. Först efter att ha de kickats från Virgin och återvänt till Drag City hittade de återigen tillbaka till sitt rätta sound med Accelerator (1998).
Innan Michael Hagerty och Jennifer Herrema gick skilda vägar såg jag Royal Trux på Jazzhuset i Göteborg, då aktuella med skivan Veterans of Disorder. Att harmonin och samspelet i gruppen inte riktigt var densamma var uppenbart. Tio minuter in på konserten slutar bandet att spela på uppmaning av Jennifer Herrema. Anledning, ljuset på scenen störde henne och innan det fixades vägrade de att spela. Under tiden kastade de glåpord åt den stackars ljusteknikern och åt publiken. Det var ungefär det som var minnesvärt med den konserten.
Michael Hagerty gick vidare med sitt nya band Howling Hex, som släppt en hel drös skivor, ett bra sätt att närma sig gruppen är förra skivan The best of Howling Hex (2013), vilket inte är en best of-skiva, istället är det bandets återgång till att ha med trummor i ljudbilden.
Howling Hexs musik känns bekant för fans av Royal Trux, själva attityden till hur musiken görs är densamma, men faktum är att Hagerty valt en ändrad kurs för Howling Hex: ”I decided to stop playing any kind of white appropriation of African-American music,”säger Hagerty i en intervju i Westword.
I New Mexico, dit Hagerty, flyttade efter att ha brutit med Herrema hittade han istället inspiration i latinamerikansk musik och lyssnade mycket på Norteñomusik och artister som Los Tigres del Norte och Ramón Ayala, vilket hörs på Howling Hexs aktuella temaskiva Denver – alla låtar har koppling till Hagertys hemstad. Denver är för mig det bästa och mest koncentrerade material som Neil Michael Hagerty släppt sedan sin underskattade, självbetitlade solodebut (2001).
Det är svårt att inte höja förväntningarna inför kommande Göteborgsbesöket på Folk nu på fredag, kan bli hur bra som helst. Se bara till att ha ordning på ljuset.

