Listan över spel som äger rum på flagnande mentalsjukhus bland tvångströjor och demoner – inre som yttre – är så lång att det skulle kunna ses som en egen genre. Ofta rör det sig och skräckspel, vilket det förstås är en tacksam fond för. Det går lätt att frammana en klaustrofobisk stämning bakom lyckta dörrar och låta det murkna och trasiga spegla mentala tillstånd. Det vanliga är dock att det smackas på med mycket blod och skrämseleffekter.

I The town of light har LKA valt en annan väg. Här får man vandra genom ruiner av en psykiatrisk mottagning i Volterra i Italien och utforska vad som hände den unga Renée som blev tvångsintagen här på 1930-talet.

Till en början hänförs jag av de vackra miljöerna – växter som slingrar över vittrande murbruk, möglet som kryper längs väggarna, grafikens elegans. Men ganska snart börjar det förflutna göra sig påmint, sippra upp ur minnet och fylla rummen med skrämmande bilder. Även om The town of light bara lånat kulisserna från skräckgenren är det minst sagt obehagligt. Spelet är en nedstigning i ett personligt helvete av sexuella övergrepp, sprutor, elchocker och hallucinationer.

För att den här typen av psykologiska spel ska fungera krävs det intimitet, att man kan identifiera sig med den utsatta personen. Några gånger lyckas det, men genomgående är spelet nattsvart och karaktärerna blodfattiga. Det är också för mycket skräckrekvisita i form av trasiga dockor, rullstolar och operationsbord för att att det ska kännas inpå huden. Att röstskådespeleriet är teatralt har även det en distanserande effekt.

Utvecklarna har gjort ett lovvärt försök att bygga vidare på en underhållningsgenre och skapa ett drama om utsatthet och övergrepp, men de har tagit i för mycket. Det finns för få ljuspunkter i The town of light.