Bakom den nya föreningen Ådalsmarschen står ett gäng vänner i Västernorrland som har börjat göra det till en årlig tradition att vandra samma väg som demonstrationståget som ringlade fram på grusvägarna där för snart 85 år sedan. Dåtidens demonstranter visste inte vilken betydelse marschen och de efterföljande händelserna – som ledde till att fem personer sköts till döds – skulle få för svensk historia. Det vet de flesta inom arbetarrörelsen i dag. Därför vill Ådalsmarschen samla alla för att gå i historiens fotspår tillsammans, säger ordföranden Urban Bolander.

– Syftet är primärt att skapa en samlingspunkt för alla olika delar av arbetarrörelsen och skapa ett forum där vi kan diskutera och manifestera vilka förändringar vi vill se i ett samhälle som blir allt mer segregerat och orättvist. Vi ser det också som mycket viktigt att lyfta den historiska aspekten och koppla den till nutid genom de senaste 85 årens utveckling.

Förutom själva marschen den 14 maj anordnas det även musikuppträdande i Frånö folkets hus på kvällen och dagen efter arrangeras paneldiskussioner och föreläsningar om bland annat framtidens arbetarrörelse i Kramfors folkets hus. Visionen är att skapa ett stort socialistiskt forum ­– som Almedalen fast i Ådalen, säger Urban Bolander.

– Det har provats på en massa ställen runtom i Sverige att ha olika typer av socialistiska forum men det brukar ju inte överleva och det finns en massa motsättningar mellan olika fraktioner på vänsterkanten. Problemet är att det inte finns så mycket att bygga på. Här finns det en historisk förankring där massa olika människor på vänsterkanten manifesterade tillsammans och förändrade den svenska historien.

Urban Bolander lägger vikt vid att partipolitiken ska lämnas utanför Ådalsmarschen och politiska partier får inte vara medarrangörer. Själv är han ordförande för Vänsterpartiet i Härnösand och två av tre talare som nämns i programmet har koppling till Vänsterpartiet. Han säger att de har uppvaktat Socialdemokraterna, men att de inte har visat intresse.

– Det viktiga är att jag inte arrangerar det här som vänsterpartist utan ser en begränsning att vara det i just det här fallet. Ska man komma vidare och ska arbetarrörelsen kunna ställa krav, få till förändring, mobilisera folk, börja fundera och organisera handlar det mindre om att gå med i ett politiskt parti utan mer om att få en medvetenhet och börja prata med varandra.