• Expressionismen är välkänd för sin bildkonst, sin lyrik och sin dramatik, men hur såg det ut i prosan? Det reder Gunilla Hermansson, litteraturvetare vid Göteborgs universitet, ut i en ny bok.
Göteborgs Fria

Utlevande litteratur med frälsningsdrömmar

Expressionisterna präglades av ett brutalt formspråk och strävade efter att rasera gamla institutioner. Litteraturvetaren Gunilla Hermansson har tittat närmare på hur expressionismen satte spår i den nordiska litteraturen.

Expressionismen växte fram i början av 1900-talet som en reaktion på ett impressionistiskt och naturalistiskt avbildande av verkligheten. Istället för realistiska och verklighetstrogna beskrivningar av omvärlden valde expressionisterna att använda intensitet, abstraktion och stilisering som uttrycksmedel.

Expressionismen är starkt förknippad med bildkonst, dramatik och lyrik. När det gäller prosa har det ansetts att expressionismens starka känslospråk inte var passande.

– Jag blev intresserad av att man inom den nordiska litteraturforskningen inte tittat närmare på hur expressionismen tar sig uttryck inom prosan, säger Gunilla Hermansson, docent i litteraturvetenskap på Göteborgs universitet, och aktuell med boken Modernisternas prosa & expressionismen.

Det finns svårigheter med att definiera expressionistisk prosa, medger Gunilla Hermansson, som ändå visar hur de sju författarskap hon studerat intresserade sig för expressionismen och tog in impulser därifrån i sitt eget skrivande.

– Förutom de intensiva känsloutbrotten, de starka gesterna och strävan efter abstraktion har jag funnit en linje som handlar om frälsningsdrömmar, alltså längtan efter en ny människa och ett nytt samhälle. Detta är föreställningar som framför allt passade att skildra och bearbeta inom prosan, säger Gunilla Hermansson.

I Norden var det Pär Lagerkvist som tidigt fastande för den nya inriktningen och som 1913 lanserade manifestet Ordkonst & Bildkonst, där han propagerar för en ”ny, sträng och manlig konst”.

– Det var ett sätt för honom att lansera sig som en ny och rebellisk författare, vilket påverkade många andra författare. Han säger i sitt manifest att prosalitteraturen behöver arbeta på nya sätt, precis som den nya bildkonsten. Framför allt är det dags att göra upp med de tjocka, realistiska romanerna, psykologiskt djupborrande och med långa miljöskildringar.

En annan viktig förgrundsgestalt var Edith Södergran, som räknas som en av de första modernisterna inom svensk litteratur. I nära samarbete med Hagar Olsson och Elmer Diktonius förespråkade hon den modernistiska litteraturen. De var även starka kritiker av de traditionellt manliga maktstrukturerna och ville föra fram ”den nya kvinnan.”

– En författare som glömts bort lite är Anna Lenah Elgström. Hon var även en feministisk förkämpe och reagerade väldigt starkt över avantgardismens förkärlek för det ”manliga” och ”potenta” och menade istället att konsten kunde bygga på vilja, engagemang och tro, förklarar Gunilla Hermansson.

Hur står sig de här författarskapen i dag?

– Jag tycker mig se en liten renässans för Hagar Olsson. Men Anna Lenah Elgström är det nog inte så många som läser i dag. Hon är dock en spännande karaktär och tog stor plats i den allmänna debatten i Sverige, men som sedan glömts bort. För egen del finns det verk som jag gillar av de sju författare som jag skrivit om, bland annat Tom Kristensens Livets Arabesk och Pär Lagerkvists Det eviga leendet, och även en del av Hagar Olssons verk, säger Gunilla Hermansson, som tipsar om att en del av Hagar Olssons böcker nu finns tillgängliga genom Litteraturbanken.

Trots att de nordiska författarna som Gunilla Hermansson berör inte direkt var inblandade i första världskriget påverkades de ändå starkt av det pågående kriget.

– Kriget finns närvarande hos dessa författare, och det går att se hur de använder kriget och revolutionerna som ett sätt att skriva kraftfullt, brutalt och modernt, men det är ambivalent då man samtidigt ville markera ett avstånd till våldet.

Just förhållandet mellan krig och litteratur har lett Gunilla Hermansson vidare.

– Jag leder en kurs i litteraturvetenskap med inriktning på krig och litteratur. Det är något överraskande då jag inte gillar krigslitteratur, men ämnet väckte många frågor hos mig, varför man skriver om krig, och vilka frågor ställs på sin spets när man skriver om krig, förklarar Gunilla Hermansson.

Ser du några beröringspunkter med expressionismen och den samtida litteraturen?

– Jag är nog för dåligt inläst när det gäller dagens unga författare, men den danske poeten Yahya Hassan, som fick stor uppmärksamhet för sin självbetitlade debutbok, hade vissa beröringspunkter genom att skriva utlevelsefullt med versaler om våld och misär. Den påminde en hel del om diktsamlingen BLOD av den danske expressionisten Rudolf Broby-Johansen, säger Gunilla Hermansson.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Textival – ett hem för litteraturen

Temat för årets Textival är hem. ”Alla har en relation till temat, att ha eller inte ha ett hem. Det är ett tema som är ytterst aktuellt”, säger Therese Ytter, en av Textivals arrangörer.

Göteborgs Fria

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu