I always had a repulsive need to be something more than human. I felt very puny as a human. I thought, ”Fuck that. I want to be a superhuman.”

David Bowie

I måndags kom beskedet att David Bowie gått ur tiden. Beskedet var fullständigt oväntat då Bowie inte berättat offentligt att han drabbats av cancer. Tre dagar innan dödsbeskedet kom albumet Blackstar, som är en av Bowies mest intressanta skivor på 2000-talet. Albumet är det tjugofemte albumet i en lång och imponerande karriär som inleddes 1967 då han släppte sin första skiva, betitlad David Bowie. Faktum var att han tog artistnamnet då hans födelsenamn David Jones redan var upptaget av Monkees sångare.

Att fokusera på ålder när man pratar om David Bowie känns irrelevant. Förmågan att ständigt återuppfinna sig själv som artist skapade en märklig frikoppling från sådana värdsliga saker som åldrande – ”I wanted to be more than human”.

David Bowie var en artist som ständigt utmanade. Likt en kameleont skiftade han rastlöst karaktär. Efter att ha uppfunnit karaktären Major Tom till andra albumet Space Oddity, skapade han glamrock-alter egot Ziggy Stardust, den messiasartade utomjordingen som kom till jorden i en rocktstjärnas skepnad, för att sprida nytt hopp för mänskligheten.

Den brittiska konstnären Helen Green skapade i samband med Bowies 68-årsdag en intressant överblick över de transformationer som Bowie genomgått under sin karriär. Hennes kollage Time may change me innehåller 29 tecknade porträtt från en 50 år lång karriär. En fascinerande retrospektiv som påminde om Bowies förmåga att ständigt vara i rörelse.

Även musikaliskt skiftade David Bowie ständigt karaktär. Genrer som han gav sig på var modspopen, glamrock, soul, reggae och elektronisk musik. Storheten hos Bowie var knappast att han var musikaliskt nyskapande, snarare hade han fingertoppkänslan för trender och hur han skulle spinna vidare på dem. Efter att ha upptäckt Kraftwerk och den nya elektroniska musiken som gjordes i Tyskland under det tidiga 70-talet flyttade Bowie till Berlin och skapade musik där tillsammans med Brian Eno. Berlintrilogin, bestående av Low, Heroes och Lodger, är för mig höjdpunkten i Bowies långa och ganska ojämna karriär. Det album som jag oftast återvänder till är Low, en fantastisk skiva som med tydlig inspiration från Neu! och tidigare nämnda Kraftwerk populariserade krautrocken.

Mitt starkaste Bowie-minne är inte hämtat från hans musikproduktion, utan istället från hans finaste insats från filmduken. Science fiction-filmen The man who fell from earth av Nicolas Roeg är en av mina favoritfilmer. Bowie spelar utomjordingen Thomas Jerome Newton som kommer till jorden för att försöka få med vatten tillbaka till den egna planeten. Bowie är med sitt androgyna utseende perfekt som utomjording. Han behöver inte anstränga sig för att gå in i rollen som har många beröringspunkter med alter egot Ziggy Stardust.

I somras släppte Parlaphone David Bowie – five years 1969-1973 som den första delen i en serie boxar som ska täcka Bowies karriär. Första boxen innehåller 12 cd-skivor! En perfekt introduktion till en odödlig artist. Vila i frid David Bowie.