För 20 år sedan reste jag runt i Japan som ensam turist. Jag hade fått hjälp att boka en natt i ett buddhisttempel, som även hade ett vandrarhem.

När jag kom dit var jag den enda gästen. Jag hade läst att japaner var noga med artighet, så jag ville väldigt gärna vara till lags. Så jag tog av mig mina skor vid ytterdörren och satte på mig traditionella tofflor av trä. De sag̊ ut som två plankor med klossar under.

Sedan gick jag in och ropade för att få tag på någon som kunde hjälpa mig till mitt rum. Den traditionellt klädda tanten som kom för att möta mig stannade upp och stirrade på mina fötter. Sedan tittade hon på en annan sorts tofflor, av textil. Det gick upp för mig att jag hade tagit på mig utetofflorna, och att jag borde ha tagit på mig de andra tofflorna istället.

Så jag bytte snabbt och generat till de andra tofflorna. De var så små till mina stora fötter att halva hälen hängde utanför.

Det ingick en måltid i övernattningen och när jag kom in i matrummet för att äta stod det en rad små tallrikar och skålar där. Jag satte mig på en kudde på golvet och hällde upp soja i det som jag trodde var en sojaskål. Fast jag tyckte att den var lite för stor för att vara en sojaskål... Då kom tanten in med téet!

Jag kände mig så klumpig och dum som inte hade förstått bättre. Det kändes som att vad jag än gjorde så gjorde jag bort mig.

Men kvällen slutade bra. En stund efter middagen kom den gamle buddhistprästen med en bricka med ölflaskor, glas och ölkorv.

– Let’s talk, (nu pratar vi) sa Nagao san.

Det visade sig att han hade öppnat vandrarhemmet för att få kontakt med andra människor än dem han brukade träffade i sin lilla stad på den japanska landsbygden. Han visade mig bilder från sin resa till Cleveland, Ohio, och ville veta vad jag tyckte om många olika saker.

Det blev början på en underbar vänskap. Vi fortsatte vara vänner en lång tid efter att jag hade rest hem till Sverige. Och han skrattade gott åt att jag hade hällt soja i tekoppen.