Titeln på debutskivan från Arre! Arre! säger det mesta. Albumets tio låtar rivs av med en imponerande energinivå. Det är musik som onekligen fungerar som en vitamininjektion, och som får mig aningen piggare den här mörka novembermorgonen.

När jag ringer upp Anna Palmer, som spelar gitarr och sjunger i bandet, måste jag ändå fråga henne var kraftkällan går att hitta för att kunna gå på i samma tempo.

– Vårt bandnamn är ju en försvenskning av ett spanskt uttryck som används för att sätta fart på hästar. Det går även att använda lite som uttrycket jalla, jalla. Och det är ett bandnamn som passar in på vårt sätt att uttrycka oss. Energin får vi genom att det är så kul att spela ihop, man får en kick utav av det här helt enkelt, förklarar hon.

Redan förra året började det pratas om Arre! Arre! då de släppte ep:n Word on the street. Viss draghjälp fick bandet då Bikini kill-trummisen Tobi Vail hyllade dem. Just riot grrrl har blivit en etikett som klistrats på bandets musik.

– Vi har givetvis lyssnat en del på Bikini kill och Bratmobile. Men vi lyssnar också på The Go-go’s och andra band som står för ett lite mjukare sound.

Grymma riff och mjukglass är två saker som Arre! Arre! gillar. När skivomslaget skulle göras var ett krav från bandet att just mjukglassar skulle synas.

– Jag hade följt Stella Leunas, en konstnär från Australien, på Instagram och fick henne att göra omslaget. Vi ville ha med en strand, en surfande tjej med en elgitarr. Och mjukglassar, det är något vi gillar, säger Anna Palmer med ett skratt. Annars fick Stella fria händer.

Första singeln från albumet var Fight the system. En låt som ringar in kaxigheten och attityden som bandet utstrålar.

– Den skrev vi när Lidia upplevde att alla runtomkring henne krävde att hon skulle ta ett jobb. Själv ville hon inte ha ett jobb och vara som alla andra. En tid efter denna händelse hade hon dock ett jobb. Låten handlar väl om att man skulle kunna få bestämma själv vad man vill syssla med.

En av de första låtarna som Arre! Arre! skrev till albumet var Are you kiddin me, en replik till en bandbokare utan koll.

– Vi var tänkta att spela på en festival och träffade på bokaren ute en kväll. Han var jättefull och gick på om att vi inte var tillräckligt bra och att vi var tvungna att repa mer. Are you kiddin me blev vårt svar till honom.

Får ni ofta kommentarer kring att ni är enbart tjejer i bandet?

– Vi möter inte den attityden så ofta, det känns som utvecklingen där har gått framåt. Givetvis blir vi bokade till en del separatistiska arrangemang, men det ser vi inga problem med. Systerskapet och kampen är viktig, betonar Anna Palmer.

När vi gör intervjun är det en vecka kvar till skivsläppet och Anna Palmer hoppas att de kan leva upp till förväntningarna som byggts upp kring bandet.

– Det är svårt med förväntningar från andra. Om någon skulle säga att det är dåligt har de inte fattat. Och om de gillar oss känns även det lite konstigt. För egen del ser jag inte riktigt om vår musik är bra eller dålig, för att det är en sådan personlig grej. Men visst, givetvis är skivan skitbra.