Jag vill berätta en rolig historia från de två år som jag bodde i Sverige, från 1999 till 2001. Den har att göra med ett av MASSA missförstånd som hände under den tiden. Jag var en europeisk volontär vid Hassela-kollektivet uppe i Hälsingland. I nästan två år delade jag mitt liv med många ”roliga” svenska killar och tjejer.

Jag kom till Sverige utan att kunna ett enda ord svenska. Men jag lärde mig svenska från ungdomarna. Så jag pratar mycket ”slang” liksom: ”Jag pallar inte...så jag ska softa lite...och då blir det skit-soft...”.

Jag kommer ihåg en dag under den första månaden jag var i Sverige. Jag, Peter, Rasmus och Kalle skulle ta hand om en del av den stora trädgård som finns runt kollektivet. Vi började jobba. Men efter några minuter satte sig mina tre nya vänner och arbetskamrater ner och bara tittade på mig. Jag fortsatte jobba själv i några minuter, utan att säga något. Men efter ett tag kollade jag på dem och sa med energi i rösten: ”KOM IGEN, GRABBAR. VI MÅSTE SKRATTA”. Jag var beredd på att tjafsa lite med dem, och att försöka motivera dem. Istället började de tre killarna skoja med varandra, med stora leenden på läpparna. Jag förstod inte, så jag frågade: ”Varför KRATTAR ni åt mig nu? Jag menade inte något roligt. Jag menade...VI MÅSTE SKRATTA”.

Till slut säger Peter, medan han ännu skrattar: ”Tizi, man säger inte skratta. Man säger: ”Vi måste kratta! Hahaha!”. Och de skrattade högt en gång till.

Stämningen blev bra med en gång. Peter, Rasmus och Kalle började genast hjälpa till med jobbet med mycket vilja och energi. Och efter det lärde jag mig skillnaden på ”KRATTA” och ”SKRATTA”. Utan någon möjlighet att blanda ihop orden en gång till.

Många hälsningar,