Ekofilosofin undersöker miljödilemmats filosofiska och kulturella rötter för att synliggöra och problematisera våra föreställningar om världen.

– Jag tror att vi har en mängd begrepp som vi använder utan att reflektera djupare över det. Det är en uppgift för ekofilosofin att vända och vrida så att vi blir tydligare med vad vi menar. Ekofilosofens uppgift är alltid att vara jobbig. Det kan behövas lite eftertänksamhet, säger Pia Skoglund, ekofilosof vid Karlstads universitet.

I ekofilosofin behandlas specifika miljöfrågor, exempelvis klimatförändringar och minskad biologisk mångfald, som en del av ett allmänt miljödilemma. Pia Skoglund menar att det finns några vanliga svar på vad som orsakat miljödilemmat, och att dessa mår bra av att undersökas och problematiseras.

En vanlig förklaring är människans inneboende girighet och egoism. Den här synen på människan är djupt rotad i vår kultur, men det betyder inte att den är korrekt. Olika kulturer har väldigt olika svar på vad människan är, vad naturen är och vilka grunder vi har för våra handlingar, och ekofilosofin jämför gärna dem för att visa att det finns många olika synsätt.

– Man blir mer optimistisk när man ser att det finns alternativa sätt att uppfatta relationen mellan människa och natur, säger Pia Skoglund.

En stor del av den svenska ekofilosofin är inspirerad av norrmannen Sigmund Kvalöy Setrengs tankar. En grund för hans filosofi är att det som kännetecknar liv är mångfald samt ett kontinuerligt tidsflöde. Detta står i motsats till de synsätt som präglat vår kultur ända sedan antika filosofer som Platon, som fokuserat på rummet, harmonin, det statiska och det abstrakta. Denna fokus har lett till att vår kultur tenderar att ha ett mekanistiskt synsätt på verkligheten.

– Världen ses som en maskin, där man kan stoppa in saker i ena änden och förutsäga vad som kommer ut i andra änden.

Men enligt Sigmund Kvalöy Setreng är världen tvärtom komplex, med många små samverkande, improviserade processer som inte går att bryta ner till mindre komponenter eller förstå var för sig. Det gör skeendena svåra att förutsäga.

– Till exempel vet vi i generella termer att den globala uppvärmningen leder till mer turbulenta vädersystem, men vi kan inte förutsäga dess lokala konsekvenser, säger Pia Skoglund.

En slutsats av detta är att långsiktiga perspektiv kan vara problematiska.

– Långsiktighet är kopplat till storskaliga mekaniska eller tekniska system. Det kanske är orealistiskt att kräva av oss människor att vi ska tänka långsiktigt eftersom det kan betyda att vi gör anspråk på att kunna förstå handlingars konsekvenser över längre tid än vad som kanske är möjligt.

För att ett samhälle ska kunna vara livskraftigt och hållbart över lång tid bör det snarare vara tillräckligt småskaligt för att kunna reagera snabbt, improvisera och handla kortsiktigt som svar på det som händer i omvärlden, enligt Sigmund Kvalöy Setrengs synsätt. Hans hållning är att människan och naturen är mångfaldiga, improviserade och lokala till sin natur och att ett problem med vår kultur är att vår bild av verkligheten inte stämmer överens med hur den faktiskt ser ut.

– Vi är ju vana vid att tänka att världen är vad vi tänker att den är. Kvalöys filosofiska hållning bygger på att det organiska inklusive människan är på ett visst sätt oavsett vad vi tänker om det. Kvalöy säger alltså att vår kulturella karta inte är i samklang med det verkliga landskapet och att det är det som är problemet. Vi handlar som det levande är något som det inte är, säger Pia Skoglund.

En annan viktig grund för ekofilosofin är att människan och naturen inte går att separera.

– Det finns en väldigt vanlig och tragisk föreställning som jag tror har stor betydelse för hur vi tolkar miljöproblematiken, och det är att vi tror att det finns en motsättning mellan människa och natur. Men det är en kulturell konstruktion, och miljödilemmat i sig är en påminnelse om det.

Pia Skoglund menar att om människan var helt skild från naturen skulle miljödilemmat inte vara ett problem för oss. Det faktum att miljön påverkar oss så mycket är i sig ett bevis för att människan och naturen är oskiljaktiga.

För Sigmund Kvalöy Setreng är det viktigt att skilja mellan mekaniska/komplicerade system och organiska/komplexa processer. Miljödilemmat är en konsekvens av att vår kultur alltför länge har hanterat det organiska som om det vore mekaniskt. Vi försöker också ofta att lösa miljödilemmat med de mekaniska verktyg som vår kultur tillhandahåller. Till exempel nämner Pia Skoglund storskaliga satsningar som att täcka Saharaöknen med solpaneler, vissa former av ekoturism och ekokonsumtion som bryter ner lokala levnadssätt, samt att människor ibland argumenterar för miljöåtgärder genom att försöka att värdera naturen i pengar. Men den sortens handlande gör snarare problemen värre och leder till skador på både människa och natur, menar hon.

– Människor skadas också i det komplicerade systemet. Stress och meningslöshet kan vara ekvivalenter till försurning och förstörda biotoper. Det viktiga att hålla i minnet tror jag är att steg i rätt riktning bör stimulera möjligheter till improvisation, mångfald och lokalitet både kulturellt och biologiskt.

Kvalöys förslag öppnar för ett synsätt där människan och naturen står på samma planhalva och har gemensamma behov. Detta möjliggör handlingar som kan motiveras av solidaritet, ömsesidighet, glädje, improvisation, delaktighet och frigörelse. Det betyder att ansvar inte nödvändigtvis måste – eller kanske ens bör – utgöra den viktigaste grunden för handling, menar Pia Skoglund.

Det är den centrala fråga som hon brevväxlar med ekofilosofen Viktoria Klint om i sitt bidrag till antologin Sånger från jorden, som Landet Fria tidigare skrivit om, och som hon kommer att ta upp under sitt seminarium under Åre sustainability summit.

– Ansvar innebär att du ska ha kunskap och förståelse kring konsekvenserna av dina handlingar. Men vi som människor är helt beroende av komplexa livsprocesser i oss själva och naturen. Då är det oerhört svårt att förutsäga de långsiktiga konsekvenserna av våra handlingar.

Ansvar förutsätter att vi är rationella varelser som agerar på en grund av fullständig kunskap, men inget av det stämmer, menar Pia Skoglund. Dessutom förutsätter ansvar en maktrelation istället för en ömsesidighet och delaktighet.

– Jag tror att många verkligen drivs av till exempel frihetslängtan i sitt engagemang. Men vad skulle hända om vi verkligen tog detta på allvar och hade en diskurs – ett språk – som understödde det?

Ekofilosofin innebär problematiserande av ofta använda begrepp som ansvar, respekt och hållbarhet, och riktningen går då ofta från det abstrakta och universella till det konkreta och lokala.

– Vad ekofilosofin vill göra är att inspirera till förnyad reflektion kring sker som vi tar för givna, att omförhandla frågor som vi tänkt är avgjorda. Miljödilemmat i vid mening är av den digniteten att det kräver dessa fördjupade och ibland provocerande reflektioner och omförhandlingar. Att hitta de riktigt bra frågorna kanske är viktigare än att hitta tusen svar – det är i alla fall ekofilosofins första uppgift.