Under de år jag bevakat barn- och ungdomslitteratur har jag slagits av hur många böcker reproducerar i stort sett samma historia om och om igen. Som eld av Sara Lövestam är ett bra exempel på den vanliga sommarromanen, som vi sett många gånger förut.

Anna tillbringar sommaren med sin pappa i huset i skärgården. Han dricker lite för mycket och Anna lever med den krypande känslan av att det inte riktigt går att lita på honom. Ett annat hus på ön bebos av Lollo och hennes innerstadsfamilj. De har pengar, men vem ser Lollo på riktigt?

Tillsammans bildar Anna och Lollo ett otippat par, och ja, vi känner igen historien så väl.

Det här får mig att känna ett visst mått av trötthet, som om ungdomsläsare inte är värda en originell historia, eller som att de förväntas vilja sluka allt som kommer i deras väg.

Men när jag fortsätter läsa kommer alla onda tankar av sig. Sara Lövestam tar den slitna handlingen och fyller den med en gnistrande kärlekshistoria. Det är framför allt den vaknande, lite överumplande förälskelsen, som hon skriver fram med makalös träffsäkerhet. Lollo kan liksom inte förstå varför hon följer med Anna och Anna kommer på sig själv med att stå och spana ner mot Lollos hus.

På något vis lyckas Sara Lövestam skriva dessa stora känslor med små åthävor. När avslutningsscenerna kommer funderar man bara på vem i bekantskapskretsen som ska få låna boken först.