Det finns berättelser som vi alla borde få höra. De göms i källare, i korta kommentarer i en journal eller på ett bleknande foto någonstans. De göms som halvt bortglömda släkthistorier invävda i hummanden och tystnad. Det är historier som inte kommer att berättas av sina huvudpersoner. De behöver andra berättare.

Det här är vad jag tänker när jag börjar läsa i Mats Ahlséns nya bok Axel var idiot. Där har han samlat ihop alla spår efter sin släkting Axel, som levde genom stora delar av 1900-talet med en intellektuell funktionsnedsättning. Han föddes 1903 och snart upptäcker läkarna att han inte är som alla andra. När han blir lite större skickas han till en skola för idioter, som de då kallades. Sedan kommer det dröja nästan ett helt liv innan han återfår en regelbunden kontakt med sin familj.

Mats Ahlsén plockar upp arkivens formuleringar och fotografier. Han lägger också till en mänsklig dimension i sitt skrivande. Det gör att Axel och främst hans mamma växer fram till verkliga personer. Det är starkt och rörande.

Men Axels liv blir inte bara till en personlig berättelse. Det är också historien om hur det svenska samhället har behandlat sina avvikande. Från att vara idioter, till att bli sinnesslöa och förståndshandikappade. Från att gömmas undan, inte bara för samhällets skull, utan också för att avlasta föräldrarna, till att få ett eget hem, ett eget liv med egna beslut. Vår historia är fasansfull, men det finns uppenbarligen hopp.

Mats Ahlséns krönika över Axel är en drabbande bok, skriven direkt på lätt svenska. Det som oroar mig mest är att många ska välja bort den just därför. Det vore en katastrof med tanke på hur viktig den här historien är.