Solen skiner och genom entrédörrarna av glas rullas några äldre ut i sina rullstolar. Inomhus råder lugn. Vissa av de boende sitter i de gemensamma utrymmena och väntar på soppan som serveras till lunch, andra är inne på sina rum och gör sig fina inför den stundande pubkvällen. Personalen drar fram matvagnar.

Svartedalens äldrecentrum på Hisingen i Göteborg liknar utåt sett vilket annat äldreboende som helst, men med en skillnad. Sedan i början av året jobbar alla undersköterskor bara sex timmar per dag i genomsnitt, men med bibehållen lön för heltid.

Carina Larsson är en av dem, och hon har jobbat där i snart 30 år. Inne i Ingrid Karlssons lilla lägenhet kollar de på bilder från en utflykt några veckor tidigare.

– Det är en jättestor skillnad med de timmarna. Det finns tid att gå ut, att göra något för sig själv efter jobbet, säger Carina Larsson.

Själv har hon börjat släktforska, är ute och promenerar, och har tid att hjälpa sina egna föräldrar som börjar bli äldre.

I över 40 år har Sverige haft en arbetsvecka på 40 timmar som standard. Feministiskt Initiativ är ett av de partier som driver frågan om 30 timmars arbetsvecka som ny heltidsnorm. Sextimmarsdagen har varit på tapeten med jämna mellanrum i decennier och partiledaren Gudrun Schyman lyfter exempel från 1990-talet, och hur det redan då började testas på olika ställen – på sjukhus, inom äldreomsorg och hemtjänst.

– Det här är ju verkligen inte nytt. För 20 år sedan höll vi på på precis samma sätt på en massa ställen. Alla sa att det var jättebra, folk blir friskare, orkar mer och jämställdheten blir bättre.

Jämställdshetsperspektivet är något som ofta tas upp när det gäller arbetstidsförkortning. Vissa lyfter modellen som en möjlig kvinnofälla – en tillbakagång till en tid då kvinnor hade ännu fler timmar att lägga på oavlönat arbete i hemmet. Men Gudrun Schyman pekar på andra erfarenheter.

– Kvinnor använder den frigjorda tiden till sig själva i väldigt hög grad, medan män använder tiden till att hämta barnen, vara med barnen och göra mer hemma. På bägge håll gör man det man uppfattar att man inte hinner annars.

I köksdelen på en annan våning håller Kafiye Taspinar, Monika Hatou och Lise-Lotte Petersson på att göra i ordning mat. Alla är de positiva till arbetstidsförkortningen, även om den på Svartedalen inte är just en fast sextimmarsdag. Passen varierar som standard mellan fem och sju timmar, upp till totalt 30 timmar i veckan.

– Vi känner oss pigga, och man får mer socialt liv, säger Lise-Lotte Petersson.

– Det är väl alltid bättre med några timmar kortare arbetstid, och full lön på det ändå, säger Kafiye Taspinar innan de blir påskyndade av en boende som otåligt väntar på att lunchen ska bli klar.

Också de tre enhetscheferna på Svartedalen ser positivt på projektet, trots att de tvärtemot undersköterskorna har fått mer jobb. Schemaläggningen har tagit mycket tid, och det är också med den vissa har varit mindre nöjda.

– Alla har tyckt att det är positivt, och kvalitetsmässigt har vi sett att det har varit en förbättring, och det är ju de viktigaste sakerna. Det har väl mer varit arbetstiderna som alla inte har tyckt varit helt positivt, säger Johanna Leppänen, som är en av enhetscheferna.

Det hon syftar på är att när nattpassen kortades från tio till åtta timmar innebar det att dags- och kvällspersonal fick börja tidigare och sluta senare.

– Personal med små barn, särskilt ensamstående, kan få det svårt med de tiderna. Men man får hjälpas åt på avdelningarna, säger Carina Larsson.

Att det kostar pengar med arbetstidsförkortning, är något som ofta lyfts som ett argument emot. Projektet i Svartedalen beräknas under året kosta ungefär 8 miljoner kronor, och pengarna har gått till att kunna anställa ytterligare 14 undersköterskor för att täcka upp timmarna som försvunnit.

Fi har låtit en ekonom undersöka andra projekt med arbetstidsförkortning och vad en sådan modell i Sverige skulle kunna innebära, i en rapport som kom i somras. Där konstateras det att arbetstidsförkortning är en reform som till stora delar bekostar sig själv men under en övergångsperiod kan det kosta samhället 10-11 miljarder. Gudrun Schyman tycker att debatten om kostnader många gånger är skev.

– Det är som att man tror att arbetslösheten är gratis, som att den inte kostar.

Undersköterskor och vårdbiträden är Sveriges största yrkesgrupp, och över 90 procent av de anställda är kvinnor. De hör också till den yrkesgrupp med näst flest allvarliga arbetsolycksfall i landet, enligt den senaste Arbetsskaderapporten. Antalet har dessutom ökat med ungefär en tredjedel från 2008 till 2013, som är de senast tillgängliga siffrorna i rapporten.

Exempel på samhällsekonomiska vinster man hoppas att arbetstidsförkortning ska leda till, är bland annat minskad sjukfrånvaro. Och för några veckor sedan kom den första delrapporten från forskaren som följer projektet i Svartedalen som styrker just det. Den visar bland annat att sjukfrånvaron minskat med drygt 1 procent under försökets första halvår, jämfört med samma period förra året. Som jämförelse har den totala sjukfrånvaron bland undersköterskor i Göteborgs stad ökat med 1,6 procent under samma tid.

I delrapporten ingår också enkätundersökningar med både boende och personal. Dels ställdes frågor innan projektet, dels efter sex veckor och dels efter sex månader. De senaste svaren har ännu inte blivit sammanställda men redan efter sex veckor pekade enkätsvaren på att undersköterskorna upplever att de har mer energi, är gladare, upplever mindre stress och är mer aktiva.

– Man blir mer effektiv på sex timmar, och får saker gjorda, säger Carina Larsson. Även de som bor här säger att det känns lugnare nu, och att vi har mer tid att bara sitta ner och prata med dem.

Men många slutsatser är ännu för tidigt att dra efter bara sex månader, till exempel vad det gäller undersökningar av de anställdas hälsa. Nu har Göteborgs stad förlängt projektet i ytterligare ett år och på Svartedalen är de många som hoppas att det ska bli längre så. Carina Larsson säger att det hade varit jättetufft att gå tillbaka till åtta timmar, efter att ha provat på något annat. Precis som många andra inom tunga vårdyrken har hon skadat sig och lever med smärta. Arbetstidsförkortningen gör att hon orkar jobba kvar.

– Jag har gjort några åttatimmarspass ibland, och oj vad det känns långt.