Efter att ha sett Linda-Maria Bierbecks film Det borde finnas regler har jag lust att göra något spontant och utflippat. Men eftersom jag är trettiofyra år och aldrig riktigt har varit den utlevande typen blir det galnaste jag kan komma på att äta en halv form blåbärspaj med för mycket vaniljsås. Helt crazy.

Mia (briljant spelad av Anna Hägglin) är bra på att göra galna saker, om än inom normernas och oftast lagens ramar. Hon spionerar på sin bästa kompis äldre pojkvän, river ner en koja och färgar håret knallgult. Men så är hon också fjorton år och tycker att det här med att vara tonåring är svårt. Det borde väl finnas regler för det som för så mycket annat?

Filmen är både fin och irriterande. Ibland blir klyschorna lite väl stora och jag undrar om det verkligen var så där, att allt var så dramatiskt och jobbigt? Scenen när Mia är på restaurang med sin mamma och hennes nya kille och han nervöst frågar om hon gillar Ulf Lundell känns det som en repris från allt för många liknande scener.

Samtidigt är det svårt att inte ryckas med i känslostormarna.

Det börjar med att Mia och Mirjam är bästa vänner och gör allt tillsammans. De övar sig på att vara vuxna och röker och dricker vin så att de kan bli konstnärer. Men Mirjam har börjat träffa en äldre kille och när hon berättar att hon har legat med honom blir avståndet till Mia avgrundsstort. Mia och kompisen Karl bestämmer sig för att göra sig av med killen. De försöker allt från att fota när han hånglar med någon annan till att ta med Mirjam på fest där hon kan träffa någon ny. Det går inte riktigt som planerat och i Mia blir det mer och mer kaos.

Som ett sidospår visas Mias relation med sin alkoholiserade pappa. En av filmens mest berörande scener är när han bjuder hem Mia på hennes födelsedag. Han har gjort en tårta och laddat upp för mysig filmkväll men kan inte låta bli flaskan i garderoben.

Filmen är snyggt filmad och andas svensk sommar med blå himmel och bad, den sunkiga lilla kiosken och inga måsten. Det enda som stör är att handlingen sägs utspela sig i en ”aptrist håla där det inte ens finns en flygplats”. Men för den som har koll på Malmö blir det lätt att känna igen Folkets park, Kronprinsen och andra platser och det känns inte riktigt trovärdigt.

Det borde finnas regler är baserad på Malmöförfattaren Lina Arvidssons roman med samma namn. Jag har inte läst boken, men ett spår som verkar centralt där är att Mia också blir kär, något som flimrar förbi snabbt i filmen. Det är fint att fokuset inte hamnar där, utan håller sig till temat vänskap och det här med att växa upp. Det är liksom stort och viktigt nog.

Det borde finnas regler har Sverigepremiär 23 oktober. 24 oktober kl 13 visas den gratis på biograf Kino i Lund. Den visas även som höstlovsbio 26–30 oktober, kl 15.