Väntetiden till könsidentitetsmottagningen i Lund har tredubblats sedan våren 2014.

Då var kötiden till första besöket 3–4 månader. Nu ligger genomsnittet på 9–10 månader.

Tom Reuter fick remiss till könsidentitetsmottagningen i mars. Hen har väntat i sju månader på första besöket.

– Det påverkar allt. Jag kan inte komma igång med livet. Jag kan inte söka jobb hos arbetsförmedlingen för jag vet inte om jag kan komma ut som trans för arbetsgivaren. Jag vill plugga men tror inte att jag skulle klara av det psykiskt. På ett personligt plan ger det mig ångest.

I veckan ringde Tom Reuter upp könsidentitetsmottagningen för att fråga vad som händer. Då fick hen beskedet att väntetiden skulle bli ännu längre.

– Receptionisten sa att jag nog kan få vänta fyra månader till. Då är vi uppe i ett år. Jag fattar inte alls vad de håller på med där.

Skånes Fria Tidning träffar medicinskt ansvarig överläkare Hans Briggmar och områdeschef Marie-Louise Björnberg på könsidentitetsmottagningen i Lund. Så här förklarar Hans Briggmar de kraftigt ökade väntetiderna:

– Antalet sökande ökar med 25–50 procent varje år. Ändå har vi oförändrade resurser. Vi har inte fler behandlare att tillgå, därför blir det ökade väntetider. Det är naturligtvis ett problem.

Finns det inte risk för ännu högre psykisk ohälsa när folk tvingas vänta?

– Psykiatrin på hemorten står ju kvar som stöd, säger Hans Briggmar.

Hans Briggmar efterfrågar mer resurser. Men han har inte fått några signaler om att det skulle vara på gång.

– Sjukvården är ansträngd överlag, det är ingen hemlighet. Vi gör vad vi kan utifrån de resurser vi har, säger Marie-Louise Björnberg.

För en månad sedan skrev Skånes Fria Tidning om könsidentitetsmottagningen i Lund. Då uttalade sig patienterna Johan, Leo och George om situationen.

De långa kötiderna var ett problem, men också att patienterna upplevde att personalen inte har de tillräcklig transkompetens. De tyckte exempelvis att det saknas kunskap om icke-binära, alltså transpersoner som inte vill tillhöra normen om två kön.

– Psykologen har ju en master i sexologi och en annan kollega har läst på Malmö högskola om den delen. Så jag tycker inte det går att säga att personalen inte har utbildning, säger Hans Briggmar.

Hans Briggmar tillägger:

– Sen kan man ju uppfatta saker på olika sätt. Ibland när man mår dåligt kan man ju tänka sig att man har en specifik uppfattning om något.

Hans Briggmar menar att utredningen anpassas efter patienten, en måste till exempel inte göra kirurgiska ingrepp. Vissa patienter väljer kanske bara att ta hormoner.

Men som jag förstod det handlade det kanske mer om språkbruk, hur personalen pratar om saker?

– Det går ju inte att svara på den frågan. Då får du vara mer specifik, säger Marie-Louise Björnberg.

Ett exempel som patienten Johan berättade om i en tidigare artikel var att en i personalen inte visste att transpersoner tvångssteriliserades fram till förrförra året.

– Det där går ju inte att bemöta, säger Marie-Louise Björnberg.

– Jag brukar säga att behandlare ska hänvisa till en kollega om de inte vet svaret på en fråga, säger Hans Briggmar.

Hans Briggmar tycker inte att Skånes Fria Tidning ger hela bilden. Han påpekar att mottagningen har ett hundratal patienter utöver de fyra personer tidningen har pratat med.

– För det är ju också journalistik, att ge en bredare bild. Du skadar också människor. Du får dem att få en för negativ bild av saker. Det kanske leder till att patienter inte söker vård.

Marie-Louise Björnberg tillägger att hon beklagar att patienter upplever personalen som inkompetent.

– Vi träffas gärna och pratar.

– Vill de ta upp det med oss får de gärna göra det. Det verkar som att patienterna tror att det skulle bli repressalier. Varför skulle man tänka så? Jag tänker inte så. Alla brukar må bäst av ett öppet klimat, säger Hans Briggmar.