George är transkille och har gått till könsidentitetsmottagningen i Lund i ett år. Han har väntat fyra månader på sista besöket hos psykologen. Där ska han få besked om han får diagnosen transsexualism – och därmed får tillgång till hormoner. George mår dåligt av att det drar ut på tiden.

– Under flera månader händer ingenting annat än väntande. Jag känner att makten över mitt eget liv försvinner. Att mitt liv blir så beroende av mottagningen och vad de bestämmer. Allt det här väntandet är inte bra för min psykiska hälsa.

Antalet sökande till köns-identitetsmottagningen har ökat med 300 procent sedan 2004. Samtidigt har mottagningens resurser inte blivit fler. Det har lett till att kötiden, som brukade vara en till två månader, nu är uppe i ett genomsnitt på över fem månader.

Tom Reuter väntar på att få utredning. Det var över ett halvår sedan hen fick remiss.

– Det är skitstressande och ger mig ångest. Jag borde ut och söka jobb, men det är så mycket som är i vägen. Kan jag komma ut som trans för arbetsgivaren, till exempel? Det blir som ett stopp i livet där jag inte kommer vidare.

Hen känner också oro över teamets bemötande. Tom Reuter har sökt sig till könsidentitetsmottagningen en gång tidigare, för några år sedan.

– Personalen sa rakt ut: ”du är inte trans nog för att få hjälp”. Vem säger så? De sa bara nej, utan att skicka mig vidare någon annanstans. Det har gjort mig avskräckt att söka dit igen.

Enligt de personer Skånes Fria har pratat med är det inte bara väntetiderna som är problemet med könsidentitetsmottagningen i Lund. Johan, som gått till mottagningen de senaste två åren, upplever personalen som okunnig.

– En i personalen visste inte ens om att transpersoner fortfarande tvångssteriliserades fram tills förrförra året. Den bara: ”Det slutade de med på 70-talet”. De har ingen bra transkompetens.

Johan ser sig själv som icke-binär, alltså en person som inte följer normen om att det bara finns två kön. Den menar att mottagningen osynliggör icke-binära och att läkarna har en ålderdomlig syn på kön.

– De tycker att transsexualism är något som går att se på hjärnan. De pratar om transmän och transkvinnor, feminint eller maskulint. Det finns inget annat.

Leo påbörjade sin utredning i januari i år. Den håller med Johan.

– Logopeden var extremt binär och talade om typiska ”mans”- och ”kvinno”-röster. Och en fråga i utredningen var vilka leksaker en lekte med som barn. Sen bedömer de svaret utifrån sitt normativa perspektiv.

George berättar om ett test han fick göra hos psykologen, som gick ut på att betygsätta olika kroppsdelar på en teckning, från 0–5.

– Psykologen pekade på figurens bröst och sa: Det där är väl en nolla? Det var så frustrerande, för alla transkillar hatar inte sina bröst. Det där förstärker ju bara stereotyper.

Johan och George har medvetet låtsats vara mer binära (tillhöra tvåkönsnormen, reds. anm.) än vad de egentligen känner sig som, för att underlätta utredningen.

– Jag har hört från många håll att de inte förstår annars och att utredningen tar längre tid för icke-binära, säger George.

Marie-Louise Björnberg, enhetschef på könsidentitetsmottagningen, vill inte kommentera kritiken. Hon hänvisar till medicinskt ansvarig överläkare Hans Briggmar. Han svarar inte när tidningen söker honom, men i våras uttalade sig Hans Briggmar om resursbristen och väntetiderna i Sydsvenskan:

– Med oförändrade personalresurser blir det ökade väntetider även hos logoped, hudklinik, psykolog, endokrinolog, plastikkirurg och psykiater. Det är en utsatt patientgrupp som behöver hjälp, stöd och behandling.

Tidningen har varit i kontakt med personal på könsidentitetsmottagningen i Lund som vittnar om en ”extremt hög” arbetsbelastning.

Leo ser personalbristen som en stor faktor i problemen på mottagningen.

– De måste utbilda sig men det finns inte tid. Ansvaret ligger på de högsta cheferna, säger Leo.

Men Leo, Johan och George menar också att personalen måste börja lyssna mer på de transpersoner de möter.

– Jag har känt mig nedvärderad och ifrågasatt i min egen kompetens om mig själv och min kropp, säger Johan.

– De kan inte bara ha ett sätt att göra det på. Systemet som det ser ut nu ger inte plats för folk att vara sig själva. Du måste passa in i en viss norm för att få hjälp, säger George.

Varför är det så, tror du?

– Mycket är baserat på deras heteronormativa bild. De vill göra dig till en produktiv person som passar in i samhället. De ser oss som sjuka och vi ska bli botade.

Fotnot: Johan och George vill inte ha med sina riktiga namn i tidningen, av rädsla för att det ska påverka deras utredningar.