Repetitionerna av Loranga är i full gång inne på Orionteatern. Det stora smidesrummet som utgör teaterns scenrum har fått scenerier från Barbro Lindgrens klassiska barnböcker om Loranga, Masarin och Dartanjang.

– Vi skrattar en hel del under arbetet, säger Sally Palmquist Procopé. Sen lägger vi pannan i djupa veck och funderar hur man på bästa sätt tar sig upp och rider på giraffen. Den stora utmaningen ligger i att göra böckerna rättvisa.

För Sally Palmquist Procopé finns det inga bättre böcker än Loranga, Masarin och Dartanjang och Loranga, Loranga, som utkom 1969 och 1970.

– De är de bästa som skrivits, alla kategorier. Förutom absurditeterna och humorn finns det en råhet som känns unik. Det finns inget tillrättalagt, och känslan är att de är skrivna med en sådan lust, förklarar hon.

Men att göra teater av dem var långt ifrån självklart, säger hon.

– Det var svårt att närma sig något som kändes så heligt för mig. Men Orionteatern är ett ställe där jag känner mig hemma och där jag kan välja vilka jag ska arbeta med, vilket skapade en trygghet som gjorde att jag bestämde mig. Jag tycker också att miljön på teatern är något av en Lorangavärld.

– Vi har ett stall här där det står gamla skrotbilar och annat, så det känns som det rätta stället för den här föreställningen.

Barbro Lindgrens anarkistiska mansfamilj består av Loranga, som utmanar normaliteten genom sin klädsel, favoritutstyrseln är badrock och en blommig tehuva på huvudet. Han prioriterar ofta lek framför arbete. Sonen Masarin är den som ofta tar ansvar och som ifrågasätter Lorangas absurda upptåg. I vedboden bredvid huset bor farfar Dartanjang, som förutom att han är hypokondriker ofta får för sig att han är någon annan.

I Lorangas värld struntar man i alla tråkiga regler. Att leka är det viktigaste man kan göra. En tomat måste nödvändigtvis inte ätas, den kan lika gärna användas som en hockeypuck, och om man mot all förmodan får tråkigt är det bara att gå och simma i garaget som blivit till en swimmingpool då det saknar tak, eller varför inte mata tigrarna i ladan med varmkorv? Eller gå på besök hos morfar, som tror att han är en gök och bor i en talltopp.

– Det finns så många fantastiska episoder i böckerna. Vi har givetvis varit tvungna att välja bort många då det inte går att få med allt. En episod som jag tycker är väldigt rolig är när Loranga och Masarin bestämmer sig för att överraska tjyven Gustav genom att göra om hela stället där de bor. De målar kulisser framför huset och ladan, vilket gör att Gustav tror att han kommit till ett annat ställe.

När Barbro Lindgrens böcker kom i slutet på 60-talet väckte de många reaktioner. Att som vuxen läsa om böckerna har varit givande tycker Sally Palmquist Procopé.

– Att säga att det är onödigt att arbeta är fortfarande provokativt. Ställningstagandet att hellre vara hemma och lyssna på popmusik och leka med sitt barn istället för att bli potatisskalare går att se som kritik mot arbetslinjen. Det är också böcker som är anarkistiska i hur man förhåller sig till föräldraskap och hur man förhåller sig till pengar, saker och ägande.

Den senaste föreställningen Sally Palmquist Procopé satte upp för Orionteatern var Orfeus. Till årsskiftet tillträder hon som konstnärlig ledare på Orionteatern efter Lars Rudolfsson.

– Det ska bli otroligt spännande, och det är något av ett drömjobb.

Hur kommer du att sätta din prägel på teatern?

– Tanken finns om att skapa ett kulturhus där vi kommer att ta tillbaka den lilla scenen som fanns tidigare, och även ha kafé- och restaurangverksamhet där vi även kan bjuda på exempelvis lunchteater. Vi kommer även att fortsätta med att utöka den konsertverksamhet som vi påbörjat. Sen har vi en massa projekt på gång, men de är än så länge lite hemliga, säger Sally Palmquist Procopé.