• Upproret på Comptons cafeteria 1966 var föregångare till Stonewall några år senare.
Stockholms Fria

Film om historiskt transuppror får Sverigepremiär

Filmen Screaming queens handlar om ett bortglömt upplopp på ett café i San Francisco 1966. Den inleder festivalen Cinema queer som startar på torsdag.

– Det var ett betydelsefullt ögonblick, säger Susan Stryker, en av filmens regissörer.

Nu är det väl revolution på gång? Cinema queer lyfter fram kampviljan nu och då, när landets största internationella queerfilmfestival drar igång nästa vecka. Öppningsfilmen är en modern klassiker som inte visats i Sverige tidigare: Screaming queens från 2005 av Susan Stryker och Victor Silverman. En dokumentär om ett delvis bortglömt och småskaligt uppror i San Francisco 1966. Men det kom ändå att bidra till stor förändring. En slags föregångare till det mer välkända Stonewall-upproret i New York 1969 (aktuellt med en kritiserad spelfilm som av en slump har premiär samtidigt som festivalen).

Den och liknande händelser vill festivalen fokusera på genom temat Revolution.

– Det händer så mycket, både inom hbtq-rörelsen och överlag, både i film och bland aktivister. Vi ville lyfta upp det som händer, och det som har hänt. Alla de hjältar som kämpat väldigt länge har kommit i skymundan. Det de gjorde är revolutionerande och behöver hyllas, säger Oscar Eriksson, en av Cinema queers två projektledare.

Som de, nästan uteslutande anonyma, upprorsmakarna på Comptons cafeteria i San Francisco. Här, i kvarteren som kallas Tenderloin, samlades stadens då minst ansedda invånare. Drag queens och transpersoner (som inte var välkomna på gayklubbarna), prostituerade, fattiga ungdomar. Polisrazzior hörde till vardagen. Bara att klä sig könsöverskridande var olagligt. Men en natt mötte ordningsmakten motstånd. Det började när en kvinna fick nog av trakasserierna och slängde sitt kaffe i ansiktet på en polis.

Det finns nästan ingen dokumentation av händelserna 1966, så det Susan Stryker och Victor Silverman ägnat sig åt är väldigt likt ett detektivarbete. Det var när Stryker kring 1995 forskade om San Franciscos queer-historia som hon först ramlade över information om kafétumultet.

– Först hittade jag bara ett omnämnande, sen kom jag över ett program till stadens första Pride 1970. Där stod det uttryckligen att vi högtidlighåller Stonewall, men minns också att det här hände i vår egen stad 1966. Det verkade väldigt spännande.

Så Susan Stryker letade vidare, och fick så småningom möjlighet att fortsätta med forskningsmedel. Det var då tanken på en film tog form, för att också kunna nå en bredare publik än enbart den akademiska. Här kom också Victor Silverman in i bilden, ”filmen är absolut lika mycket hans som min”, poängterar Susan Stryker.

Början var mödosam.

– Jag hittade ingen som hade varit med och inga arresteringsprotokoll. Men så började vi presentera det vi hade, gjorde visningar på festivaler och för grupper i Tenderloin. Då började folk träda fram.

Stryker och Silverman fick kontakt med Amanda St. Jaymes, som var med vid upploppet. Med i filmen är också en av poliserna som senare kom till platsen, Elliot Blackstone. Han var en av få i sin kår som vid tiden arbetade för transpersoners rättigheter.

– Övriga medverkande är människor som brukade gå till Comptons, som var där tidigare på kvällen eller kanske senare. Inga regelrätta ögonvittnen, men de hade värdefull information. Vi talade inte om för dem exakt vad vår undersökning gick ut på, utan bad dem bara att berätta sin historia. På så sätt kunde vi få olika händelseförlopp bekräftade.

De besökte också de platser som omnämndes, som barer och arbetsplatser, och gjorde ett slags historisk kartläggning. Allt fler bitar föll på plats. Så vad var det som hände?

– Det här stället hade öppet dygnet runt. De serverade billig mat men ingen alkohol. Här träffades folk för att umgås. Ägarna klagade ibland på att kunderna var ”transvestiter”, eller att ungdomar satt i timmar utan att köpa nåt. Så platsen var ofta föremål för polisingripanden. Och en natt så gjorde de motstånd. När det rör sig om ett strukturellt förtryck så handlar det om många, små saker där en droppe till slut får bägaren att rinna över.

Enligt beskrivningarna användes klackskor och saltkar som vapen, fönsterrutor krossades, och kalabaliken förflyttade sig ut på gatan. Susan Stryker tror att oroligheterna varade några timmar, det mest intensiva slagsmålet säkert mindre än en.

Men det var en timme som var en vändpunkt. Stryker jämför med ett misshandelsförhållande:

– När den misshandlade vänder sig om och slår till sin plågoande så bryts ett mönster. Det var en kollektiv motstöt som förändrade förhållandet.

Det pågick redan saker i positiv riktning, påpekar Susan Stryker. Hälsodepartementet hade börjat utarbeta program som skulle underlätta för transpersoner, själva begreppet transsexuell blev legitimt. Det fanns poliser som menade att de borde utnyttja sitt ämbete till att lösa sociala problem istället för att klå upp folk.

– Men jag tror att upproret på Comptons sporrade händelseutvecklingen. Människor som var med kände sig stärkta.

Även på andra håll i landet, i till exempel Los Angeles och Philadelphia, hade det förekommit protester och uttryck för missnöje.

– De var viktiga men förändrade inga strukturer. Med Compton tror jag att det för första gången gjordes fysiskt motstånd. Det var kopplat till politiska krav och det resulterade i en faktisk förändring. Det var ett betydelsefullt ögonblick även om det inte varade.

Susan Stryker, som är professor i genus- och kvinnostudier vid University of Arizona, planerar härnäst en film om USA:s första transcelebritet, Christine Jorgensen.

Oscar Eriksson tycker att det som filmen skildrar även visar vägen för dagens aktivister.

– Den belyser på ett starkt sätt hur en grupp människor, som verkligen står längst ner, säger ifrån. Uppenbarligen finns det ingen som lyssnar eller kommer att hjälpa oss om vi inte gör något själva.

Cinema queer äger rum 24–27 september på flera biografer i Stockholm.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

De lyfter lesbiskt liv på landet

Pride

Nätverket Lesbisk landsbygd lyfter med sina foton fram en sida av landsbygden som det oftast är tyst om: den queera och lesbiska.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu