En man med bar överkropp står med ryggen mot. Han tar på slips och för ett ögonblick tyngs han ner som vore den ett ok. Inte ett ord kommer över hans läppar. En man som kämpar för att uppnå idealet Den Vita Västerländske Mannen.

Scenen är ett smakprov ur uppsättningen Expressions inför höstens premiär på Teater Trixter. Där utspelas en kamp mellan mannen och det såväl avskydda som högt värderade mansidealet. Idén till Expressions är Karin Blixts och hon regisserar också. GFT besöker Teater Trixter på Masthamnsgatan några veckor före premiären för ett samtal och en liten glimt av vad som komma ska. Det kroppsliga står i centrum medan det talade ordet – repliker – saknas.

– Under en period arbetade jag med en dokumentärfilmare och såg många klipp med konversationer mellan människor. Det slog mig hur lite orden ibland säger, att ett möte består av så mycket mer och på ett annat plan än det språkliga. Detta ”mer” är intressant att utforska konstnärligt. Hur kan det som inte sägs gestaltas?

Färg spelar en viktig roll i föreställningen, som ett uttryck för att visualisera känslor och den inre striden.

– Färgidén hänger också ihop med att jag tror att våra egna uppfattningar och föreställningar färgar av sig på varje människa vi möter, till och med på icke-möten, när vi bara passerar varandra. Våra blickar, ansiktsuttryck och kroppar uttrycker något från oss själva men tillskrivs den andra. Vi är inte blanka ytor för varandra utan vi skapar oss en bild av dem vi möter. Med vilken blick ser vi på andra – och vad gör den blicken är en underliggande fråga i föreställningen.

Uppsättningens titel Expressions betyder uttryck på svenska. Regissör och ensemble låter sig också inspireras av expressionismen, en stilriktning som kan sägas utgjorde ett brott mot 1800-talets normer om hur något ska avbildas. Karin Blixt beskriver det som att måla med själen, istället för att göra perfekta återgivningar. Hon nämner att Adolf Hitler, som själv målade avbildningar, hatade dessa konstnärliga uttryck och ansåg dem vara tecken på ett degenererat samhälle och kultur.

Andra inslag i uppsättningen är poser, gester och enstaka attribut som slipsen, vilka kan förknippas med det kostymklädda maskulinitetsidealet. Föreställningen blir inte helt tyst. Ordet har en stark ställning i samhället; genom att utesluta ord blir annat tydliggjort samtidigt som det också framgår hur mycket ordet tillmäts.

Ytterligare inspiration till idén hämtade Karin Blixt från SCA-skandalen. Hon beskriver sig som närmast besatt av härvan där män med makt skodde sig på företagets bekostnad.

– Jag läste det mesta, både hat mot och försvar av den vita medelålders mannen fanns som inslag på exempelvis olika nätforum. Jag fick en längtan att undersöka stereotypen. Vad ryms där?

Karin Blixt menar att skandaler som SCA kan ha det goda med sig att ett starkt samhällsideal ifrågasätts. Idealet i sig anses bära goda kvaliteter – men SCA-härvan visar också på en amoral – avsaknad av moral – som är skadlig. Bakom stereotypen finns reell makt och pengar som innehas av ett fåtal. Flertalet män har inte den maktpositionen. Trots att maskulinitet på senare år kritiskt diskuteras allt oftare har den kapitalistliberala affärsmaskuliniteten förblivit intakt som ideal.

– När det gäller andra stereotypa uppfattningar, till exempel rasistiska eller sexistiska, så menar samhället att de bör bekämpas eftersom de skadar. Men den västerländska mannen – normens primat – har klarat sig ifrån kraven på eliminering. Även om denna stereotyp är bärare av högt skattade värden är det få som kan identifiera sig med den. Försöken att uppnå idealet kan skada både enskilda och samhället, menar hon och låter Expressions peta på idealisering som fenomen.