Det är under en konferens anordnad av ABF i Stockholm, om kvinnors kamp mot religiös fundamentalism, som SFT får möjligheten att träffa Shadi Amin. Hon är kort till växten, har kortklippt frisyr och vänliga ögon. Själv har hon bara hållit ett kort anförande under konferensen, eftersom hon valde att ställa in sitt planerade ståuppnummer. Men humorn har hon ändå haft användning för.

– Jag tror att min roll den här helgen har varit att belysa hbtq-frågan lite extra. Det är klart att kvinnorna här är medvetna, men att träffa en person som är helt öppen och villig att svara på frågor tror jag kan vara bra. Jag använder mig av min humor när jag pratar om frågorna, vilket jag tror gör det lättare att prata om dem.

Shadi Amin var 14 år när den iranska revolutionen bröt ut år 1979. Efter att kungafamiljens överhuvud Shanen flytt landet återvände den tidigare landsförvisade Ruholla Khomeini och grep makten i Iran. Den tidigare sekulära staten blev en islamisk republik och mullorna blev de verkliga ledarna. Shadi Amin var själv inte religiös utan mer intresserad av en marxistisk vänsterorganisation som växte fram i landet. Under tonåren blev hon en aktivist i både skolan och i sitt bostadsområde och läste allt hon kunde komma över. Men åsiktsfriheten började med tiden att begränsas och Shadi Amin och hennes vänner började allt oftare gripas på gatan för sina åsikter. Hon själv vägrade lyda rådande ordning, vad gällde hur kvinnor skulle vara klädda på gatan.

– Jag var klädd då som jag är klädd nu och i början förstod de inte ens att jag var kvinna. Det var ju en fördel för mig, en möjlighet att kunna cykla på gatan och köra bil, precis som en man. Men efter ett par gripande så förstod de att jag var en kvinna.

Det gjorde att hennes situation började bli farlig och efter att två av hennes vänner avrättats valde hon att gå under jorden. Shadi Amin var 18 år när hon förstod att hon var tvungen att lämna Iran. Utan pass gick hon in i Pakistan och därifrån fortsatte resan till Tyskland. Men hon hade länge svårt att acceptera att hon hamnat i just Tyskland.

– Jag hade som mål att åka till ett engelsktalande land, jag ville till London. Men man kan inte välja i den situationen. Jag hade väldigt svår att acceptera det i början, att jag var tvungen att bo i Tyskland. Att få välja var viktigt för mig, säger hon.

Men Shadi Amin är tydlig med att hon nu trivs bra med sitt liv i Tyskland och vi byter snabbt fokus till det hon helst pratar om, sitt arbete med 6Rang, eller sex färger. Nätverket, som hon är samordnare för, har fått namnet från regnbågens sex färger som representerar hbtq-personers kamp för lika rätt. Det är ett nätverk och plattform för att synliggöra lesbiska och transpersoners situation i det iranska samhället.

– Jag insåg att diskussionen om homosexualitet i Iran var väldigt dominerad av de homosexuella männen. När man pratade om homosexuella så tänkte folk bara på två män. Kvinnorna var osynliga i sammanhanget, och även de transsexuella, berättar Shadi Amin.

6Rang är aktivt inom sociala medier och skriver artiklar och rapporter som skickas till samhällsdebattörer i Iran, för att påverka debatten inom landet. Men nätverket arbetar även med att påverka det internationella samfundet inom FN. Förra året presenterade man, tillsammans med nätverket Justice for Iran, en rapport om könsdiskriminering och situationen för transpersoner och lesbiska i Iran.

Rapporten innehåller intervjuer med personer som tvingats genomgå könskorrigerande operationer för att bli ”läkta” från sin ”sjukdom”. Den diskuterar varför homosexualitet är förbjudet i Iran, medan transsexualitet inte är det. Homosexualitet kan bestraffas med döden. Författarna är också kritiska till att samhället ser transsexualitet som en sjukdom, samtidigt som homosexualitet ses som ett eget val av den omoraliska individen. I rapporten menar man att homosexuella övertalas av läkare att genomgå könskorrigerande operationer i utbyte mot att få tillbaka sina mänskliga rättigheter, något som beror på det iranska samhällets binära uppfattning av kön, där individen antingen måste vara man eller kvinna, och där heterosexualitet betraktas som det enda rätta.

– Vi märkte att man skjuter ifrån sig tanken att man är homosexuell och går med på att man är transsexuell och sjuk, att operationen är botemedlet. När man är som jag, inte feminin nog för att räknas som en kvinna i Iran, så övertalar man sig själv att det är bättre att operera sig, berättar Shadi Amin.

Tidigare i år släppte hon även boken Gender X, som är en kartläggning av hbtq-personers situation i Iran. Efter att boken kom ut har hon blivit attackerad på nätet och fått motta hot och trakasserier. – De tre senaste månaderna har varit väldigt tuffa. Mina kollegor har uppmanat mig att vila och ta semester, säger hon. Shadi Amin har mycket att berätta, och tiden som var planerad för intervjun är sedan länge passerad. Men hon fortsätter att beskriva en tuff situation för hbtq-personer i Iran. 6Rang arbetar hårt med att påverka det iranska samhällets syn på homosexualitet. En framgångsrik metod är att erbjuda familjer konsultationer för att acceptera de familjemedlemmar som är homosexuella. Shadi Amin har själv hållit i ett flertal konsultationer, via Skype då hon inte själv kan åka till Iran.

– En familj hade problem då de inte kunde acceptera att sonen var homosexuell. Han kontaktade oss och berättade att familjen inte accepterade honom. Efter ett par träffar med honom så bad jag om att få prata med hans mor. Nu har de en god relation och det är en framgångsrik metod vi arbetar mycket med.