Grunden till Hagaliden lades i lilla i Ödenäs utanför Alingsås, där Tobias Müller för några år sedan började skriva musik tillsammans med Anders, som spelar piano. Tanken om ett band tillsammans väcktes, och de började leta efter fler personer. Till slut bestod Hagaliden av åtta medlemmar.

– Jag och Lotta var först lite svårövertalade, men sedan blev det att vi bara skulle lägga lite blås på en demo. Ok, det kan vi göra, tänkte vi. Efter det var det inte något snack, då var vi bara med, berättar Mimmi von Bahr och fortsätter:

– Det är ganska intressant att alla kommer från olika håll, det blir ju en chansning. Men ändå har det växt fram till någonting som känns väldigt självklart.

Namnet Hagaliden då – jag har läst att det finns en speciell historia bakom det?

– Jag vet inte vilken historia du har hört. Det finns ganska många, svarar Tobias Müller med ett skratt.

Men sedan kommer den.

– Vi var ute för att spela in en film i Skärgården och hittade ett ödetorp, och i torpet fanns en sjömanskista där vi hittade en massa kuvert som var adresserade till Hagaliden. Det var kärleksbrev från en man på 40-talet tror jag det kan ha varit, och det lät så himla romantiskt.

Debutalbumet Inget är vårt, som släpptes i juni, började bandet jobba med redan 2012 och från hösten 2013 i studion. Men de hade bestämt sig – de skulle inte släppa ifrån sig något innan de var helt nöjda.

Förutom i legendariska studio Nacksving har de spelat in instrument på flera håll – akustisk gitarr i studio Möllan i Malmö, kyrkorgel i Oskar Fredriks kyrka, flygel i Konserthuset och ytterligare andra delar hemifrån.

– Jag tror att det har varit bra, på varje ny plats har man fått känna på musiken igen, säger Tobias Müller.

Skivan släpptes på en väns bolag, och tillsammans har de bestämt sig för att starta ett musikerkollektiv för att kunna hjälpas åt att släppa skivor och dela erfarenheter.

– Det blir mer självbestämmande, man behöver inte tumma på sina krav på samma sätt, säger Martin Boije.

Om en vecka väntar årets hittills enda bokade klubbspelning på Pustervik. Under sommaren har de haft ett antal spelningar men detta är vad de har väntat på länge. Fram till maj i år hade de inte spelat live sedan 2013. Dessutom har de nyligen tappat en bandmedlem, och med sju personer istället för åtta får de kvarvarande kliva fram och den som har lediga händer får täcka upp där det behövs.

– Vi har verkligen gått in och repat på detaljnivå, det är första gången vi försöker göra som det låter på skivan, säger Martin Boije.

– Vi är så väldigt långt ifrån jazzimprovisation. Det är väldigt oflummigt och noggrant, men det är vi stolta över, säger Tobias Müller.

Till hösten hoppas de kunna komma ut och spela ännu mer, för att så småningom börja skriva nytt. Men först alltså Pustervik, och bandet är minst sagt sugna på spelningen – och lovar fest med dunder och brak.

Vad är det då de spelar? Pop är kanske det korta och enkla svaret, men säkert har varje bandmedlem sin egen beskrivning. I det lilla köket i Skjul Fyra Sex, där replokalen ligger, försöker de komma fram till något.

– Vacker storpop. Och jag brukar alltid lägga in att det är många i bandet och att vi har blås, säger Martin Boije.

Som popartister från Göteborg är det svårt att komma ifrån Håkan-jämförelserna och Tobias Müller berättar att de jämförs med allt från Håkan Hellström till Svenska Björnstammen och Beach Boys. Själv framhåller han helst Beach Boys och Beatles.

– De små, skrattar Martin Boije.

– Men de var också band som jobbade väldigt mycket med själva produktionen, detaljer som skulle med i studion. Beatles var ju bara ett studioband de sista åren så de kunde göra precis vad de ville för det fanns inga förväntningar att de skulle leva upp till det live. Det sättet att tänka på tycker jag är väldigt spännande, säger Tobias Müller.

Såväl det melodiösa som de poetiska texterna, vackra och med ett visst mörker i sig, är stora delar av Hagaliden. Där smyger sig även en viss politisk ådra in, liksom i titeln på debutalbumet – Inget är vårt.

– Det beskriver känslan av att stå som vuxen person i världen och förväntas ta ansvar för den – när den egentligen inte är vår. Det är ett tema som lyser igenom här och var, en viss besvikelse på föräldragenerationen som skanderade om solidaritet och rättvisa och sedan har gett oss det här samhället, säger Tobias Müller.