Burlesken som en fristad i St Michaels nya dokumentär
Johanna St Michaels bytte ett arbete framför kameran mot ett bakom. I nya kortdokumentären undersöks frågor om sexualitet och synd, och om burleskscenen som en feministisk fristad.
Den numera Göteborgsbaserade regissören Johanna St Michaels har tidigare gjort både konstfilm och dokumentärer, flera av dem på temat kroppen – om modevärldens baksidor och åldrande inom reklamvärlden. När hon fick frågan från SVT om att göra en kortdokumentär på temat fans, valde hon också att sätta kroppen i fokus. Det blev kortdokumentären Ett smörgåsbord av synd, namngiven efter burleskfestivalen på Nalen där de filmade under några kvällar.
– Det är en annorlunda film för mig för den visar snarare glädje än sorg. Alla hade så kul, och alla kroppar är tillåtna. Unga och gamla, med eller utan celluliter, berättar Johanna St Michaels.
Hon har själv en bakgrund inom reklamvärlden, och jobbade som modell i nästan 20 år. Att aldrig vara bra nog, att ständigt ha fel kropp och hårda krav är vardag där.
– Normalen, vad som anses normalt och vad som anses snyggt, är så otroligt slim.
Burlesken bjöd in till något helt annorlunda, med kroppar i alla former och åldrar.
Under midsommarhelgen visades filmen i SVT. Negativa reaktioner har nästan helt uteblivit, vilket förvånat Johanna St Michaels något. Kanske ses burlesken som helt rumsren ändå? Samtidigt upplevde hon under produktionen av filmen att nog finns det tabun kvar. Vissa av personerna de filmat och intervjuat drog sig senare ur, andra ville inte vara med alls. Men för många upplevdes burlesken snarare som något som gjorde deras liv och personer mer spännande och utmanande.
– Jag tror att det delvis är en flykt undan verkligheten för många, och att det är lite mer glamoröst än den vanliga världen. Dessutom uppmärksammas ämnen som många tycker är viktiga, som könsroller och att kunna vara fri i sin sexualitet.
Aurora Brännström är en av dem som medverkar i filmen, och jobbar till vardags som sexualupplysare på RFSU. För henne är burlesken något av en fristad – en möjlighet att göra sig fri från samhällets normer.
– Man kommer till en plats och kan kasta bort sin vardagskontroll. Om man jämför med att vara ute på en ”vanlig” nattklubb, så är det mer humant och mer tillåtande.
Själv tröttnade hon på det vanliga klubblivet, med sexistiska blickar och ängslig statusjakt. Aurora Brännström ser burlesken som i allra högsta grad politisk, och som en feministisk plattform där det inte är den manliga blicken som styr.
– På en strippklubb är strippdansörerna till för publiken på ett sätt som skiljer sig från burlesken, där det är artisterna som har kommandot och publiken som får följa med. Dessutom handlar det om allvar kontra humor – burlesken har väldigt mycket humor. Man blir påmind om att det kan vara roligt att vara sexig, det är inte bara allvar.
För Johanna St Michaels väcktes intresset för burleskscenen i och med arbetet med filmen, och att göra något mer fördjupande i framtiden är inte alls omöjligt. Kortdokumentären på 13,5 minuter ger inte utrymme att berätta så mycket av en historia.
– Jag tycker att det är ett av de svåraste formaten att jobba med. På tretton och en halv minut kan du inte bara göra en scen, en aha-upplevelse, som när du gör fyra, fem minuter. Man måste gå in i något slags längre berättande, men man kan inte fördjupa sig i det heller.
Men först väntar färdigställandet av dokumentären Radio Cineola – The Inertia Variation, och funderingar kring ett första spelfilmsmanus finns tack vare ett stipendium från Västra Götalandsregionen på 100 000 kronor.