Amina Hocine skapar musik som rör sig i gränslandet mellan dröm och vakenhet. Jar inleds av en förförisk kör med sireners sång, vilken lockar oss in i ett mörkt rum som snart fylls av ett hypnotiskt groove byggt på trummor och skruvade syntljud.

Intensiteten skruvas upp i Infiltrating the past, som är skivans bästa låt. Den suggestiva och lätt hotfulla atmosfären som Hocine här bygger upp blir till ett soundtrack av en febrig och hallucinatorisk mardröm som skulle kunna ha regisserats av David Lynch.

EP 2 avslutas med Ode to a woman on a tramp som inleds med en sampling där en kvinna pratar om Jesu blod på en av stadens spårvagnar. Det är en inledning som fångar mitt intresse, men tyvärr spinner Hocine inte vidare på denna tråd utan släpper iväg Ode to a woman on a tramp på en tidsresa bakåt till 90-talet. Drum & bass-beats och alltför tydliga referenser till Björk gör att jag snabbt tappar intresset.

Det här är andra ep:n från Amina Hocine och den skapar helt klart förväntningar på det kommande albumet, som planeras att släppas till hösten. Håll ögonen på Amina Hocine.