Göteborgs Fria

Recension: "Platonov" blir bara en ytlig bekantskap

På en dryg kvart har de tio karaktärerna i "Platonov" etablerats. Deras drömmar och önskningar har skymtat förbi. Tyvärr blir det inte mycket mer än så.

Det är tsartidens Ryssland, sent 1800-tal eller kanske tidigt 1900-tal. Sommar. Hos änkan Anna Petrovna ute på landsbygden återsamlas en grupp vänner för att umgås och festa. Till en början är stämningen påklistrat glättig. Kvinnorna fnissar och männen struttar fram över scenen med högafflar i ryggen och småspydigheter på tungan. Ganska snart inser jag att vänner är fel ord för att beteckna de här människorna. Ett gigantiskt nystan av kärleksrelationer, otrohet, fiendskap, skuldsättning och girig pengatörst uppenbarar sig. Någonstans i mitten av härvan står byskolläraren Platonov, spelad av Martin Pareto. En man som varenda kvinna trånar efter. Men själv tvekar han; ska han hålla fast vid sin hustru, eller släppa tryggheten och "bli något mer".

Redan från början markerar scenskoleeleverna tydligt miljön och tiden. Språket är högtravande, ytligt och påklistrat. Jag kommer på mig själv med att vänta på att någon ska säga något som inte känns som tomt snack.

Så småningom försvinner inledningens spattighet och karaktärerna nyanseras. Bit för bit nystas härvan av relationer upp. Skådespelarna kämpar hårt med sina karaktärer, faller ut i plötsliga utbrott av vrede, glädje och kåthet.

I Scenskolans tolkning av pjäsen finns inga kopplingar till dagens samhälle, vare sig kritisk eller okritisk sådan. Istället är det människorna och deras relationer som står i fokus.

Tyvärr, måste jag säga. För jag blir aldrig riktigt klok på människorna. Vad är det som driver dem? Varför fortsätter Marja (väl spelad av Karin de Frumerie) att vilja ha Platonov trots att han ständigt förnedrar henne? Varför drämmer inte Platonovs fru Sasja till honom när han om igen ser ner på henne och kallar henne för dumbom?

Jag känner mig utanför. Står och tittar på en hundra år gammal värld, befolkad av rysk överklass. Visst, pjäsen handlar om kärlek, åtrå och hat - så kallat tidlösa teman. Och visst, rent intellektuellt förstår jag vad det är som händer på scen. Men jag förstår inte varför det händer. Jag släpps ändå inte in under huden på karaktärerna.

Med vissa undantag. Som Osip, hästtjuven som är förälskad i Anna Petrovna och jobbar gratis på hennes gods. När han, trovärdigt spelad av Jonas Hellman Driessen, får tala fritt känner jag mig för första gången berörd.

Föreställningen saknar dock inte höjdpunkter. Stundtals är det underhållande, nästan farsartat. Som när två aspackade herrar ska jaga fågel utanför Platonovs hus mitt i natten. Tempot är högt och korta scener klipps skickligt ihop på spelfilmsmanér. Linda Wallgrens scenbild är sparsmakad, men effektiv. En träddunge, några träbänkar och en husvägg i fonden. Med Fredrik Magnussons ljussättning skiftar stämningen tonsäkert med handlingen i pjäsen.

Men det hjälper inte. Jag förstår aldrig varför jag ska bry mig om människorna på scenen. "Platonov" blir aldrig mer än en ytlig bekantskap.

Platonov av Anton Tjechov i uppsättning av Scenskolans avgångsklass i Göteborg.

Spelas till 30 mars på Artisten.

Medverkande: Charlotta Jonsson, Ellen Bredefeldt, Helena Nizic, Tjelvar Eriksson, Francisco Sobrado, Alexander Stocks, Bo Andersson, Martin Pareto, Karin de Frumerie, Jonas Hellman Driessen

Regi: Per Nordin

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Terapistund med en underklassdiktator

Göteborgsbaserade Teater Pugilist är tillbaka. I sin nya pjäs "I själ och hjärta" går de i klinch med terapitrender, psykologer och självutnämnda gurus. I centrum står Leif som har hittat ett eget sätt att hämnas på samhället. Han tar över självhjälpskurser och terroriserar deltagarna - alla ska må lika dåligt som han själv.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu