När man väljer att reducera den queera historien till att Pridefestivaler har arrangerats i Göteborg sedan fem år tillbaka, då har man missat det väsentliga. Vem agerar? Vem riktar man sig till? Och framför allt: Vad vill man egentligen?

I artikeln menar man att Pride handlar om ”rätten att vara den man är och att kunna få vara sig själv”. Som jag förstår det skulle det då handla om den enskilda individens rätt till självbestämmande över sig själv. Det kan jag förstå och respektera. Men hur skulle det hänga ihop med alla dessa verksamheter och organisationer som ryms under Pride-paraplyet? På vad sätt skulle de bidra? Och räcker det med några dagar om året? Hur ser årets övriga dagar ut när det gäller ”rätten till självbestämmande”?

Redan på 1980-talet genomfördes under några år homosexuella frigörelsehelger. Vi tågade också uppför Avenyn. Vi var inte 15 000 men vi var stolta och väl medvetna om att så gott som alla vi 300 var sådana vi var. Vi visste att många fler av oss stod bland alla dem som såg på. Ett av våra slagord var ”vi är många fler, dom andra står bland er”. Det fick många lördagsshoppande göteborgare att börja se sig omkring, ”kan hon också va sån”, ”hur är det egentligen med morbror Olle, han som aldrig har gift sig…” Jag är fortfarande glad och stolt över att ha gått bland 300 skrattande och skrikande lesbiska, bögar, flator, fjollor, transor, butch och mycket mer!

Vi gjorde så under några år på 1980-talet. När jag tänker tillbaka känns det som att vi upphörde med det samtidigt som vi slukades av aids-hetsen. Vi blev tvungna att lägga krutet på att hantera det helvetet. Och så kom en tuff tid med hatbrotten. Jag kan själv påminna mig sex personer som mördades i Göteborg, på grund av sitt partnerval. Jag minns också de rädslor vi alla hade, både vi som var såna och de som jag trodde var mina vänner, som nu undvek att kramas eller ta i hand, för jag var ju bög… Det blev ”samtal på hiv-längds avstånd”. Snacka om att känna sig utanför!

Och det ska sägas: Det var under dessa dödshot som kommunen vaknade och insåg att det faktiskt fanns en icke-normativ befolkning som också betalade sina skatter och hade rätt till kommunal service på sina villkor och utifrån sina förutsättningar.

Jag är stolt över att ha varit med i detta långa, mångåriga arbete. Det har bidragit till att jag är och kan vara den individ jag vill och behöver vara i Göteborg i dag. Men under den perioden insåg jag också att om du som queer och icke-normativ ska ta dig genom livet, då får du i första hand förlita dig på dig själv och dina nära och kära. Kommunen och det allmänna glömmer fort och drar en lättnadens suck när de tycker att allt åter är ”under kontroll”.

Kan då ett hbtq-råd vara lösningen? Jag har inte närmare engagerat mig i detta råds aktiviteter, men jag ser hur Göteborgs stad med enveten konsekvens normativiserar sin historia och sin nutida framtoning.

Några små men typiska exempel: Av stadens många statyer över namngivna personer som gjort viktiga insatser för vårt samhälle finns endast två(!) kvinnor. Först var Karin Boye vid stadsbiblioteket, invigd så sent som 1987. Har hbtq-rådet agerat för att ändra denna bedrövliga underrepresentation av kvinnostatyer?

I parken bakom Stora Teatern namngav staden för några år sedan ett antal stigar. De fick namn efter viktiga personer med göteborgsbakgrund. En av dem var Jeanna Otterdahl, lärare bland annat i den skola där Karin Boye gick sina första skolår. Namnskylten kom på plats, men snart blev den tilltufsad, trasig och för något år sedan försvann den sista plåtbiten. Vad har skett sen?

I den nyrenoverade domkyrkan har man återigen tappat bort Elfrida Andrée, Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist. Hon kom till Göteborg på 1860-talet och hade kvar sin tjänst ända in på 1920-talet. Elfrida André har gjort stora insatser i Göteborgs musikaliska liv under lång tid. Hur kan det vara så lätt att ständigt glömma henne? (Hon har fått ge sitt namn åt en liten oansenlig stig borta vid Stampgatan.)

1934 kom Ivar Jonssons staty Kvinna vid havet på plats på kolonnen utanför Sjöfartsmuseet. Den har blivit en symbol för Göteborg. Den har samtidigt heteronormaliserats och har numera förlorat sitt egentliga namn och kallas ”sjömanshustrun”. Mannen och äktenskapet är tillagt och därmed har en mängd andra associationsmöjligheter försvunnit. Normativity rules!

Detta kan tyckas vara små oväsentligheter, men jag ser i dessa, och en förfärlig massa andra liknande förvrängningar, en ständig strävan efter att släta över intressant flertydiga eller icke-normativa företeelser och istället presentera en förenklad och begränsande normativ bild av Göteborg. Var finns hbtq-tänket?

För mig är Göteborg i dag inte särskilt gay-friendly eller speciellt tryggt för queert liv. Och existensen av ett hbtq-råd är inte särskilt upphetsande. Normativiteten fortsätter att styra i Göteborg och jag känner mig inte hemma i ett Pridetåg där normativa organisationer och annat skriker ut sin ”tolerans för en dag”, och tror att jag tacksamt ska slicka i mig den.

Jag har aldrig gått i Pride-tåg. Det är ett eget, personligt ställningstagande. För mig är det en bjäfsig manifestation av någon konstig normativ önskan att få visa sig tolerant en gång om året. Jag har aldrig förbjudit någon att delta.

Jag känner sympatiska och trevliga individer som är poliser, kommunpolitiker och annat, men jag är mycket kritisk till Polis, Kommunstyrelse och andra verksamheter som deltar i Pride. Varför behöver de visa upp sig som toleranta och insiktsfulla en gång om året? Borde de inte vara det varenda dag?

Pride handlar om några få dagar om året då normativiteten visar sig från sin allra snällaste sida. Men jag är queer alla årets 365 dagar. Jag vill bejaka och njuta av varje dag av mitt queera liv, ett fullständigt ofullständigt liv!