Bra barn- och ungdomsteater är fantastisk. Det här var den bästa föreställning jag såg under hela Scenkonstbiennalen.

Pjäsen börjar med att tre 11-åringar står anklagade för något, oklart vad. Under den kommande timmen nystas historien upp om tre sinsemellan väldigt olika ungdomar som blivit vänner mot alla odds och gett varandra mod att förändra sin situation.

Trots allvarliga teman som duktig flicka-syndromet, utfrysning och tonårsfylla är tonen hoppfull. Vänskap står i centrum. Vänskap som leder till skadegörelse, förvisso, men det ger bara berättelsen en yttre ram och en twist. Jag tror inte att någon skulle kunna uppfatta pjäsen som uppvigling till brott.

Den enkla scenografin fungerar utmärkt – ställningarna i fonden agerar trovärdigt såväl hem, skola och danslokal som möbelaffär. Små attiraljer skiljer de tre skådespelarnas respektive rollfigurer på ett tydligt och roligt sätt från varandra. Skådespelarna gör fantastiska rollprestationer oavsett om det gäller allvarliga eller komiska scener.

I publiken sitter både skolelever och vuxna biennalbesökare. Alla skrattar lika mycket och sitter lika fängslade. Eleverna som jag pratar med efter pjäsen tycker alla att föreställningen var bra. Flera gånger bjuds publiken in att svara på frågor under föreställningen, och vid ett tillfälle skjuts en gummikyckling in i salongen, till barnens förtjusning. Tempot är lagom högt och barnen är med på noterna hela vägen.

Föreställningens största styrka är att den tar de unga rollfigurerna på fullaste allvar. De tre 11-åriga huvudpersonerna står verkligen i centrum. Det är deras perspektiv som förmedlas rakt av. Vänner, föräldrar, lärare och poliser görs medvetet till karikatyrer och kontrasten till de rakt gestaltade huvudpersonerna blir verkligen effektiv.

Och rolig. Det finns så mycket humor i föreställningen. När jag lämnar salongen – skolans idrottshall – är det med ett brett leende. Ingen fattar utom vi är ett fint bevis på att bra barn- och ungdomsteater verkligen passar alla.